Har betalt mina tusen räkningar nu och det känns sådär kul att inte alls mkt blev över...=(

lördagen var i vanlig ordning med mig och ett gäng killar utflippad och galet kul. fylleri fyllera. togs bilder på harrys som jag hoppas domk verkligen INTE lägger upp. Jag har insett att jag faktiskt är en riktigt social ochg rolig människa att hänga med ändå,....ha ha

träffade en person som fick mitt hårda hjärta att smälta lite lite. Jag bär hans armband som han inte ville ha, och pillar på det precis hela tiden och tänker på honom. han är som en spegelbild av mig. vi är likadana. fast olika kön. vi ska ses igen, men jag vill ta det lugnt. mkt lugnt. jag och kärlek går inte riktigt i hop just nu.

men han är för bra för att inte ens ge en chans. alldeles för bra och fin.

i morron blir det stan. lämna lönelapp och passa på och hälsa på min arbetskompisar som jag redan saknar...=( och sen till socialen för att lämna kopia på mitt hyreskontrakt. snart flytt fanimej!!..:D:D

jag mår helt ok. kanske lite mer än ok. jag mår nästan som en normal människa. just i dag. just nu.

det kanske håller i sig. ett litet tag i alla fall.

Testet var NEGATIVT!!! jag har nog fan aldrig varit så nervös i hela mitt liv. gjorde det på jobbtoaletten eftersom jag inte orkade gå runt och oroa mig en sekund till. Är väl antingen magsår eller nåt annat,, har ju stressat och haft mkt bekymmer på senaste.

i går var sista dagen jag gick på schema på jobbet. jag bjöd på kaka och sen hade dom skrivit med stora bokstäver på whiteboarden att dom kommer sakna mig och tackade för en superduktig vikarie och massa hjärtan. sånt blir man varm av...=)

så nu blir det att gå tillbaks till att jobba som timvikarie igen. suck. aldrig veta vart man ska vara, när man ska jobba, aldrig kunna planera. hate it!! men måste ju ha pengar.

i går klippte jag pannlugg med, bara sådär. som jag gjort tusen ggr förr dock. alltid lika svårt att vänja sig att ha nånting ovanför ögonen. ha ha. ser ut som ett jävla emo nu dock. med kort i nacken och längre fram, rött, plus luggen då.

ska strax ta bussen in till stan, och försöka hitta nya jeans och ett par högklackade skor. och lite smink. fick ju lön i dag, BRA lön med. allt extrajobb lönade sig!

och i kväll blir det samling med mina älskade syskson och ut och äta och sånt mys. och i morron blir det fest hos kaj i karlshamn med utgång till mingel.

blir en bra helg det här!

1. Mår illa mest hela tiden, speciellt när jag ätit nånting.

2. Har halsbränna konstant.

3. Läste att när man tar pencillin så kan p-piller sluta fungera som dom ska.

På fredag när jag får lön är det förtsa jag köper ett gravtest.

blir svettig av blotta tanken. jag kan INTE bli med bebis nu.

ser det här ut som en blivande morsa eller?

  neee just det.

Vill bara förklara vissa saqker för oroliga själar omkring mig(speciellt min famjilj).

Jag tar piller JA(som jag fått på recept och som jag SKA ta), men jag MISSBRUKAR inte dom. misstaget jag kan göra är dock att blanda dom med alkohol. Jag är INTE en knarkare (lite hasch nån gång i halvåret tycker jag inte klassas som knarkare), och jag dricker alkohol JA, men jag MISSBRUKAR inte den. jag dricker inte varje dag, bara när jag känner att jag bgehöver avkopplingen som ett pat glas rödvin kan ge. men det är inget jag känner att jag MÅSTE dricka hela tiden. det skulle jag för det första aldrig ha råd med och för det andra inte kunna sköta mitt jobb, och mitt jobb betyder jävligt mkt just nu.

och jag får väldigt dåligt samvete när min syster säger att hon är så himla nervös för att jag ska bo själv igen, eftersom hennes största mardröm är att hitta mig död i lägengheten, eftersom ingen kan "hålla koll" på mig där.

Jag har INGA självmordsplaner eller (några seriösa) självmordstankar just nu. jag VILL leva, och försöker bara härda ut tiden till jag mår bra igen. vilket jag veeeet kommer bli mkt mkt mkt bättre när jag får eget boende igen. så älskade sandra var inte nervös för att jag ska bo ensam. det är ju DÅ hälften av mina jobbiga bekymmer försvinner och därav också känslan av att vilja "bedöva" mig hela tiden.

jag sticker inte under stol med att jag har en rejäl svacka just nu. vilket jag haft många ggr förr. men jag vet oskcå hur meningslöst det är att slänga i sig en burk piller och en flaska vin eftersom det bara slutar med ambulansfärd och pinsam uppvakning på intensiven och totalt onödiga sjukhuskostnader.

det kommer inte hända igen. för det leder ingen vart.

jag klarar mig. det har jag alltid gjort. hur jobbigt det än har varit.

Att käka xanor och dricka rödvin samtidigt känns ju lite så där lagom självdestruktivt. jag vill inte leva i den riktiga världen just nu. den är för klar, för mkt jag inte vill se. vara medveten om. jag föredrar min dimma just nu. där allt är begränsat.

håller mig ren och nykter på jobbet i alla fall. alltid nåt. känns bara så himla tungt just nu. stressigt på jobbet, och sen hem till ett ställe där allt är kaos , där jag inte kan slappna av. enda gången jag kan slappna av och släppa allt är när jag lägger mig på kvällen med imovane i blodet. sova är det enda trygga stället jag har. stället där allt försvinner. är så social på jobbet, att jag inte orkar mer när jag kommer hem.

umgås knappt med mina systrar heller. vilket jag gjort varje dag innan.

min enda tanke just nu är att HÄRDA UT , ÖVERLEVEA.

tills allt blir vackert igen. och jag kan le. på riktigt. och jag slipper magont varje dag., och jag slipper knapra piller för att fly från livet.

men det känns så långt dit. och så omöjligt. efter4som jag inte vet hur jag ska bete nig för att komma dit.

dit jag velat så länge.

till lyckans land.

  Det är lite märkligt att glida runt i nåt sorts ingemansland. inte bry sig. inte känna. inte längta. inte gråta. inte skrika. skratta när jag ska. göra allt på rutin, mekaniskt. blicken är ständigt tom.

ger blanka fan i allt. folk kan vara arga på mig och jag reagerar med en axelryckning. skiter i flytten. sköter jobbet som jag ska. går och lägger mig när jag ska. äter när jag ska. ingenting liksom riktigt finns i min värld just nu. vet knappt vad som är verkligt och vad som är i mitt huvud.

cyklade förbi mitt ex och hans nya tjej pussandes utanför hans lägenhet i dag, och jag bara vinkade och log. LOG!! och glömde det sekunden efter.

åkte bussen i morse och glömde för ett ögonblick vart fan jag skulle hoppa av nånstans, och bara hoppade av. fick gå 1 km till jobbet.

En kille gillar mig. jag skulle kunna gilla honom. men bryr mig för lite. han bara finns. där nånstans. precis som allt annat.

men ändå uppträder så jävla NORMALT. inför alla som inte har med mitt mående att göra.

fattar inte mkt vad det är med mig.

och inte ens det bryr jag mig.

ger blanka fan i vilket.

Skillnaden på mig på lyrica och skillnaden på mig med xanor är som natt och dag.

Maria på lyrica var som en påtänd duracell-kanin som var uppe i varv hela tiden, översocial och den som flippade på alla fester. kysste alla i sin väg, startade samtal med okända på tågstationen, höll på att greja och pyssla dygnet runt utan att kunna sitta still, ruffsade om okända barns hår i affären för att jag helt enkelt inte kunde låta bli, kunde inte vara ensam, ringa smsa hela tiden, och tyckte 2 timmars sömn om natten räckte alldeles lagomm för att sen hålla i gång 20 timmar till utan uppehåll.

min kropp orkade inte mer.

Maria på xanor är en knarkare på neråttjack som tar hundra år på sig att göra sig i ordning på morronen, har börjat gå i stället för springa, dragit mig undan i stället för att härja, blir försenad till vårdtagare på jobbet eftersom jag fastnat på nån trapppa med en cigg och blicken upp i himmeln. har börjat samtala istället för att sluddra högljutt. och jag känner ingenting. absolut ingenting. inför nånting. gällande nånting.

jag vet egentligen inte vilket som är värst. eller att föredra.

Maria utan nånting alls?

nej för den Marian bara försöker ta livet av sig hela tiden. och fördärvar sina solbrända armar med fula blödande sår. och känner åt helvete för mkt. om precis allting.

finns det inget lagom?

Vissa dagar känner jag mig enormt sårbar. skör som ett ägg. ett glas av porslin som det borde stå "hanteras varsamt" på.

Mår bättre. det gör jag. medicinerna hjälper. men jag känner mig samtidigt väldigt avtrubbad och "inne i min egen värld" titt som tätt. kan sitta och titta ut genom fönstret och filosofera en timme, kanske med ett lite leende på läpparna dock.

Men är livrädd, och då menar jag totalt LIVRÄDD för att nånting dåligt ska hända nu. jag nästan liksom väntar på det. jag brukar inte få vara harmonisk och ha flyt. så det kommer. alldeles strax. hoppas det är skonsamt bara.

Undviker allt som kan göra mig mänsklig och känslosam igen. kärlek är helt uteslutet just nu. sex javisst. men sen dumpar jag dom iskallt och ser inte tillbaks. mitt hjärta är låst för en lång lång tid framöver.

jag försöker att att inte tycka om människor eller fästa mig vid något överlag. försöker på något vis utveckla mig själv till en robot. jag tror jag överlever bäst på det sättet.

ingen får komma mig för nära. då backar jag. brutalt.

jag är en varm och öppen och gullig person på jobbet, mot vårdtagarna och personal...jag tror ingen ser hur känslokall jag egentligen är.

min favorittant dog förra veckan. alltid när det hänt förr har jag stängt i mig på jobbtoaletten och gråtit, för EGENTLIGEN är jag en extremt känslig person som bryr mig så fruktansvärt mkt om andra, och fäster mig lätt.

denna gången tillät jag inte en enda tår. la pengar till blommor. och....så var det med det.

detta känns inte särskilt hälsosamt alls. men just nu är det ren överlevndadsinstinkt för mig. jag måste överleva min sjuka hjärna. och det här är just nu enda sättet.

som att sätta en stor bedövingsspruta rakt in i hjärnan.