Det blir bara värre.

och värre.

Jag hade ändå nån sorts tro om allt skulle bli bättre, att jag var på väg upp, var på väg att bli en normal frisk människa.

Men det är alldeles för mycket därinne som inte är friskt. Hur mycket jag än kämpar, hur mycket jag än försöker rehabiltera mig. Ångesten är närmast konstant just nu. Jag kan inte göra nånting eller vara någonstans utan att känna mig INSTÄNGD. En klaustrofobi som inte ens längre har med låsta dörrar att göra. Inte ens att stå under bar himmel är nog, jag känner mig instängd av hela universum. Får svindel och spyr och känner att jag vill inte ens vara kvar i mitt eget skinn mera.

Och när terapeuten frågar "hur är det? ", "bra" piper jag.

Fast ingenting egentligen är bra.

Det förstod jag när jag satt på jobbet och rökte innan och tanken slog mig "jag vill verkligen inte mera".

Och insåg att den tanken, JUST den tanken finns med mig hela tiden. Varje dag, varje minut, varje sekund.

jag vill inte.

jag VILL bara inte.

Som ni nog märkt så har det blivit ett enormt långt uppehåll här i bloggen. Jag har tänkt lägga ner den helt och radera, men det har tagit emot. Tröttnade på att alla visste allt om mig. Hur jag mådde, vad jag gjorde, pratade bakom ryggen på mig, blev stämplad som "hon med psykisk sjukdom". Det var skönt att ingen helt plötsligt kunde läsa till till om vad som hände i mitt liv, finns så många där ute som är nyfikna på "fel sätt". Droppen var helt enkelt när jag blev nekad sommarjobb på grund av min blogg.

Men jag kommer börja skriva här lite smått igen. Kanske inte lika privat som innan, vi får se.

Så vad händer i mitt liv nuförtiden då?

jobbar heltid på ett äldreboende här i stan, går fortfarande på regelbunden terapi, jag är fortfarande tillsammans med världens finaste kaj och vi har det lika bra som vi alltid haft, vi har börjat leta lägenhet så vi äntligen kan bli sambos nån gång- det är svårt att hinna med och träffas nu när jag jobbar så mkt- och det är tärande för oss båda, mitt mående går upp och ner- VÄLDIGT upp och ner, har börjat glida in i nån sorts deppression igen på senaste- antagligen på grund av att jag jobbar mer än vad jag egentligen klarar av- men jag är så fruktansvärt envis, jag SKA leva livet i hög fart, har nån sorts "duktighets-komplex" som gör att jag vägrar ge upp, ska helst göra tusen saker samtidigt.

Och inser vilken skillnad det är på mig nu och för 1 år sedan. Då kunde jag knappt ta mig ur sängen, ännu mindre få på mig kläder eller borsta tänderna, och mina dagar bestod i princip av piller och alkohol.

Jag MÅSTE låta mig själv förstå att jag faktiskt har förändrats, att det faktiskt HAR gått framåt, att jag faktiskt klarar av så mycket mera än vad jag tror.

Men jag mår inte helt bra. inte ännu. Borderlinen ligger i blodet, och går inte att tvätta bort..

På onsdag ska jag till läkaren på vuxenpsyk, har inte träffat en läkare på enormt lång tid nu. Jag vill ändra min medicinering, gillar inte seroquel. Jag blir mest fet av den. och jag orkar inte med den här ständiga oron och inre stressen och alla panikångestattackerna. Jag har inte TIIID med sånt nu!

Har egentligen alldles för mkt att skriva, det blir så när man inte skirvit på flera månander.

Men jag måste ta lite i taget, har tusen ord i mitt huvud egentligen, och jag lägger ner för i dag.

hörs kanske i morron.