Bläddrar bakåt i min blogg och blir ibland riktigt illa till mods. Läser om inlägg med droger, överdoser, rakblad och blod och sjukhus, PIVA, intensiven och en total ovilja att leva. Och inser en sak jag borde tänka på oftare, hur jävla långt jag kommit sen dess. Hur nära jag är att i princip leva ett normalt liv och kanske till och med få bort diagnosen borderline.

Jag har fortfarande jobbiga perioder, jag har fortfarande panikångest och längtan efter rakblad, jag är fortfarande väldigt sårbar och tål inte mycket innan jag blir ledsen. MEN faktum kvarstår :

*Det är över 1 år sedan jag tog EN endaste tablett mer än jag ska. Och minns med rysningar hur ofta jag slängde i mig hundra sömntabletter, så ofta att ambulanspersonalen ofta frågade min familj om det inte var mig dom hämtade helgen innan med, med en suck.typ

* Jag har inte varit inlagd nån längra tid på över ett år.

* Jag hade ett återfall med rakbladen för cirka 2 månader sedan, i övrigt är det också ett år sedan jag skar mig riktigt djupt.

* Jag har inte druckit alkohol så jag blivit medvetslös på säkert 1,5 år

* INGA droger på 1 år och 4 månader

Saker och ting går framåt, jag märker verkligen det när jag bläddrar i genom bloggen.

Jag har gått i från att tvingas bo hos min pappa, i ett rum utan dörr med bara plats för säng och spegel, att knapra alla piller och alla droger jag kunde få tag på, att göra slut på 3 bag in box-vin i veckan, inte klara av att arbeta och åka ut och in på akuten, knulla allt i min väg och bete mig allmänt vidrigt, leva på socialbidrag och jämnt och ständigt oroa min familj, leka med döden så pass mycket att det är ett jävla under att jag lever fortfarande, från detta till- Att arbeta heltid, skaffat mig en enda partner som jag älskar i stället för 20 som jag inte älskar, skaffat mig ett eget hem igen, ta tabletterna preicis som dom blivit ordinerade, knappt någon kontakt med vuxenpsyk alls, och inga sjukhusbesök, ingen akuten varje helg, lugn stabil och peppar peppar ta i trä- faktiskt ganska så LYCKLIG!

Jag är ett levande bevis på att man KAN bli relativt frisk från psykiska diagnoser. Jag kommer säkerligen få fler återfall i mitt liv, jag kommer ha ångest ibland, jag kommer alltid tycka att rakblad är vackra, jag kommer alltid sakna känslan av att falla in i total pillerdimma, mina ärr kommer aldrig försvinna...

MEN skillnaden är att jag i dag VILL LEVA.

Och jag har äntligen fått en känsla jag länge saknat, och det är HOPP!