Att vakna varje dag med ångest i bröstet, och känna hur det blir värre och värre längre framåt dagen och för att bli helt kolsvart när kvällen kommer- börjar bli jävligt tärande.

Är uppe i så hög dos seroquel nu (min läkare ger sig inte, seroquel ÄR en mrakelmedicin enligt henne) att jag börjar känna trög och slö i huvudet. Tappar koncentrationen och tråden precis hela tiden. Glömmer saker jag skulle göra och hänger inte alls med när folk för samtal med mig. Men ÅNGESTEN biter i den jävla seroqulen på. Rävgift, dessutom har jag gått närmre 25 kg sen jag började med den.

Jag och syster åkte ju in på ett litet akut-möte på psyk förra veckan efter att syster ringt och sagt att det HÄR GÅR FAN INTE, MIN SYSTER BEHÖVER HJÄLP!! Fick träffa nån terapeut som kom fram till att det bästa vore att jag testade kognitiv beteende terapi, eftersom jag ionte testat det än. Så väntar på en tid nu.

Men EGENTLIGEN vill jag helst ha hjälp med medicinen. Jag får tigga xanor av syster och stesolid av pojkvän för att klara av att ens jobba vissa dagar. Och jag förstår att sån sorts medicin inte funkar på mig, eftersom jag skulle behöva käka det varje dag i så fall, och bli beroende till slut.

MEN det måste ju finnas NÅN ångestdämpande medicin som man kan ta varje dag, som INTE är beroendeframkallande, och inte atarax, lergigan eller theralen för det har jag redan provat utan resultat.

Har telefontid med läkaren om ett par dagar, ska ta upp detta med henne återigen. NÅN GÅNG måste hon ju fan lyssna! Och anstränga sig lite, det finns en hel uppsjö med mediciner därute, NÅT måste det ju förihelvete finnas!

Jag är trött på att hela tiden känna att jag måste vara med någon, eller göra nånting HELA TIDEN. Ibland vill man ju faktiskt bara sitta i soffan och glo på tv och bara slappa. Men det går inte, eftersom så fort jag har tid att tänka, så blir ångesten skyhög.

Svamligt inlägg, men hjärnan är kaos. hit och dit och upp och ner och tjo och tjim.

Fuck this.

Jag tänker på döden. Ganska ofta nuförtiden. Läste en artikel i en tidning på jobbet, om nära-döden-upplevelser. Det lät så fint, så rofyllt, glänsande ljus och slut på smärta slut på lidande, bara välbehag och kärlek. Jag skulle så gärna vilja bli av med all smärta.

Känner mig uppgiven, slut på hopp. När inte ens psykiatrin vill hjälpa mig. Är det bättre att jag vill dö? Är det verkligen så ni vill ha det? Jag VET att jag skulle kunna hjälpas. Jag behöver hjälp med att komma ur den här fasen, där här döds-längtande fasen. Jag tror det är fullt möjligt, om dom bara kunde räcka ut en hand till mig. Jag fixar inte det här själv.

Men det är tydligen meningen jag ska göra det.

Dom tycker det.

Att jag som just nu dagens alla timmar tänker på döden, ser möjligheter om tillvägagångssätt överallt. Det kan gå så snabbt, så smärtfritt.

Men jag försöker härda ut, gör faktiskt ALLT för att härda ut. Tar en sömntablett och tvingar mig att somna svin-tidigt varje kväll. Eftersom det är kvällarna som är värst. Det är då jag mest vill dö. Det är då jag räknar i hop hur mkt piller jag har i medicinskåpet, räcker det för att dö? Det är då jag letar upp pulsådern i halsen och funderar hur djupt jag måste skära, det är då jag studerar lamp-sladden i vardgasrummet och funderar hur lång tid det tar att kvävas.

Hjälp mig?

Snälla?

Var hos läkaren i dag. En total besvikelse. Jag hade hoppats på att verkligen FÅ hjälp, och få nya mediciner. Jag berättade precis hur jag mår just nu, och alla tankar, hallucinationer, paranoian, den KONSTANT närvarande ångesten.

Hon vägrar skriva ut benso ( xanor, sobril, stesolid), för hon inte vill ha på sitt samvete att jag blir beroende av något.

Och jag förstår att hon gör mig en tjänst, i det långa loppet.

Men JUST NU håller jag på att gå i bitar!!!! Jag grät som ett barn och började få panik när jag insåg att jag inte skulle bli hjälpt denna gången heller.

Hennes ordination: Seroqulen höjd med ytterligare 200 mg, dagliga promenader, umgås mer med nära och kära och en liten påse med 3 st sobril.

Jag orkar inte mer. Det känns som jag går i genom det här alldeles själv, utan nån som lyssnar på mig,. nån som hjälper mig. Grät när jag gick i från vuxenpsyk och ända ner till affären där jag var tvungen att köpa mjölk. Folk glodde konstigt, men orkar inte ens bry mig längre.

Har panik, över att jag inte har någon som helst aning vart jag ska vända mig för att få hjälp. Inte ens vuxenpsyk.

Självmordstankar är extremt starka just nu.

Jag orkar inte leva, om jag ska må så här.

Och ingen hjälp finns det att få...

Har kommit på en bra grej, om man skrubbar såren lite lätt med tvål och vatten några ggr dagligen och efteråt smörjer på ganska mkt hudlotion så försvinner dom snabbare. Mina sår på armnen har nästan bleknat helt sen sist och det är skönt för det är så jobbigt när tanterna och gubbarna på jobbet frågar vad jag har gjort på armen, den äldre generationen har liksom aldrig hört talas om självskade-beteende, och det är ganska uppenbart att det inte är en katt som rivit mig....

Personalen är finkänsliga och frågar inte, och det är en befrielse! Jag har svårt för att prata om mitt sköra psyke med andra än mina nära och kära och mina vårdkontakter. Jag VILL verkligen inte skämmas, men gör det ändå. Jag är rädd för att folk ska bli rädda för mig. Och jag är medveten om att vem som helst kan komma in på min blogg, men det är lättare att dom vet genom mina skrivna ord, än mina talande ord.

I övrigt försöker jag mest hålla mig behärskad, har gått in i mina rutiner och satt på skygglappar och väntar på onsdag. Då har jag en tid hos min läkare på vuxenpsyk och då ska det troligtvis bli medicinändring och försöka hitta någon terapuet som sysslar med KBT och ångesthantering.

Nu tänker jag dricka mitt kaffe, röka min cigg och sen gå till jobbet.

Ni trodde säkert denna bloggen var nerlagd. Det trodde jag med. Men eftersom närmre 100 personer fortfarande går in här varje dag, så tänker jag starta upp skiten igen.

Det går neråt just nu. Väldigt neråt. Och det känns skit eftersom jag äntligen tyckte att jag började leva ett "normalt" liv. Egen fin lägenhet, ett bra jobb som jag är duktig på och trivs med, en riktig och underbar pojkvän. Det funkade ett ganska bra tag. Flera månader. Jag undantryckte ångesten, gjorde allt som "normala" människor gör. Avslutade min samtalsterapi och gjorde inga som helst medicinändringar, FAST jag innerst innerst kände att det var inte bra...där inom mig. Mardrömmar varje natt, nervös, orolig, manisk, och insåg att jag tillsut blev mer och mer lik en robot.

Allt sprack och gick sönder.

För 5 dagar sedan satt jag i en pöl av mitt eget blod på golvet, kökskniven i handen, hallucinerade om "gubbar" utanför mitt fönster som sa att jag skulle sätta ut kakor till dem, de tog sig in genom min altandörr och gömde sig bakom gardinerna och hetsade mig att skära mig mer...och mer...och mer.

Helt plöstligt var lägenheten full av människor. Poliser, ambulansmän och familje medlemmar. Min syster blev utförd av en polis utanför eftersom hon skrek rakt ut när hon såg mig liggandes i mitt eget blod och vi fick inte ses förrens dom förde mig härifrån.

En polis i varje arm, en extremt lång biltur till karlskrona och tvångsinläggning på psykakuten. 3 liter vin i mitt blod, därav inga mediciner.

kaos kaos kaos. Blev bundis med två andra psyk-patienter. röka röka röka.kaffe kaffe kaffe. hemlängtan.

Läkaren hade exskem och var konstig och ville inte ändra i mina mediciner utan min vanliga läkares tillåtelse.

 En månads vänte-tid till henne.

Kaj var hos mig flera dagar. Nu är jag själv. Han lämnade 2 av sina egna stesolid. Dom är redan slut.

I mrogon börjar jag jobba igen.

Precis när man tror man är frisk så spottar ödet en i ansiktet och skrattar och säger DET TRODDE DU VA!!?