Jag tänker på döden. Ganska ofta nuförtiden. Läste en artikel i en tidning på jobbet, om nära-döden-upplevelser. Det lät så fint, så rofyllt, glänsande ljus och slut på smärta slut på lidande, bara välbehag och kärlek. Jag skulle så gärna vilja bli av med all smärta.

Känner mig uppgiven, slut på hopp. När inte ens psykiatrin vill hjälpa mig. Är det bättre att jag vill dö? Är det verkligen så ni vill ha det? Jag VET att jag skulle kunna hjälpas. Jag behöver hjälp med att komma ur den här fasen, där här döds-längtande fasen. Jag tror det är fullt möjligt, om dom bara kunde räcka ut en hand till mig. Jag fixar inte det här själv.

Men det är tydligen meningen jag ska göra det.

Dom tycker det.

Att jag som just nu dagens alla timmar tänker på döden, ser möjligheter om tillvägagångssätt överallt. Det kan gå så snabbt, så smärtfritt.

Men jag försöker härda ut, gör faktiskt ALLT för att härda ut. Tar en sömntablett och tvingar mig att somna svin-tidigt varje kväll. Eftersom det är kvällarna som är värst. Det är då jag mest vill dö. Det är då jag räknar i hop hur mkt piller jag har i medicinskåpet, räcker det för att dö? Det är då jag letar upp pulsådern i halsen och funderar hur djupt jag måste skära, det är då jag studerar lamp-sladden i vardgasrummet och funderar hur lång tid det tar att kvävas.

Hjälp mig?

Snälla?