Direktlänk till inlägg 28 oktober 2011
Det blir bara värre.
och värre.
Jag hade ändå nån sorts tro om allt skulle bli bättre, att jag var på väg upp, var på väg att bli en normal frisk människa.
Men det är alldeles för mycket därinne som inte är friskt. Hur mycket jag än kämpar, hur mycket jag än försöker rehabiltera mig. Ångesten är närmast konstant just nu. Jag kan inte göra nånting eller vara någonstans utan att känna mig INSTÄNGD. En klaustrofobi som inte ens längre har med låsta dörrar att göra. Inte ens att stå under bar himmel är nog, jag känner mig instängd av hela universum. Får svindel och spyr och känner att jag vill inte ens vara kvar i mitt eget skinn mera.
Och när terapeuten frågar "hur är det? ", "bra" piper jag.
Fast ingenting egentligen är bra.
Det förstod jag när jag satt på jobbet och rökte innan och tanken slog mig "jag vill verkligen inte mera".
Och insåg att den tanken, JUST den tanken finns med mig hela tiden. Varje dag, varje minut, varje sekund.
jag vill inte.
jag VILL bara inte.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 | 18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 | 29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|