Jahapp då har man spenderat natten på PIVA igen. Börjar snart känna mig hemma där och all personal känner igen mig och läkarna suckar säkert och tänker "HON igen".

Fick blackout i går eftermiddag, blev helt hysetriskt ledsen, skar sönder båda armarna, ringde till psykjouren och härjade och var allmänt helt borta i huvudet.

Syster kom som ett skott, men hon kunde inte lugna mig. Inte lätt med en hysterisk kvinna på 180 cm med rakblad i handen.

Ambulans kom. Färd till akuten för att plåstra i hop såren, sen vidare till PIVA.

Väl där fick jag två st tabletter mot psykos plus sömntablett och kunde till slut lugna mig och somna brevid min snarkande och fisande äckliga rumskompis.

Mådde bättre i dag, troligtvis på grund av haldolen jag fick och efter massa läkarsamtal och grejer kom vi fram till att det var ok att åka hem igen, som jag ville. Höjt dosen på seroquel till det dubbla och förhoppningsvis ska det hjälpa.

Är så jävla trött på det här så jag kan spy. Inget långärmat på hela sommaren tydligen för mig. Börjar bli jobbigt med folks blickar och frågor.

Är nu hemma efter världens längsta sjuktaxi-färd hem. Tog 3 timmar att åka från karlskrona till sölvesborg på grund av alla stopp och omvägar.

Har nu tvingat mig att duscha och ska strax börja torka blodfläckar och städa upp här. Och Kaj kommer om nån timme.

Är nog inte värt att jag är själv nu några dagar framåt.

Jag är så glad för alla människor omkring mig som ställer upp för mig, trots att jag känner mig som den jobbigaste skiten i hela världen.

Ni är guld värda.

Att försöka gå ner i vikt samtidigt som man går på seroquel är fanimej överjävligt. En medicin som har som en av de största biverkningarna viktuppgång och ökad aptit. Det märkte jag redan första veckan jag började med dom. Fick ett helt abnormt sötsug och ville ha choklad typ en gång i timmen. Och plus att jag känner mig onormalt hungrig hela tiden. Det är den jobbigaste medicine jag gått på när det gäller det, till och med värre än lyrican. Den gick jag upp 6 kg med, seroqulen har jag gått upp cirka 8-9 kg sen jag började med den.

SKIT.

Jag har gått från a-kupa i bhstorlek till c-kupa, och jag passar endast ETT par jeans, tack vare att det är stretch i dom.

Men jag tänker fortsätta kämpa, jag ska gå ner till min idealvikt igen, 70 kg, det är tydligen lagom för en på 180 cm.

Jag är glad att Kaj inte bryr sig ett skit utan älskar mina kurvor och ger mig komplimanger precis hela tiden om hur vacker och fin jag är.

Sånt gör väldigt mycket.

nej nu ska jag försöka sova, vilket egentligen är ett skämt. Är hur pigg som helst och har dessutom ont i magen.

Men vill fan inte vara vaken längre.

Har varit en trevlig påsk. Påskafton firades hos sandra och ola med himla god mat och tårta och grejer och lite alkohol på det och sen åkte brädspel fram och det blev en skitrolig kväll! I går var vi hos kajs föräldrar som båda fyllt år med alla hans syskon med barn osv. Och vädret var så fint så vi kunde sitta ute till åtta på kvällen. Och by the way så älskar jag verkligen kajs mamma. Hon är precis så underbar som min egen mamma var, så skönt att man kan "låna" en annans mamma nu när man inte har någon egen. Hon bryr sig så fruktansvärt mycket om mig, lilla Barbro.

Och nu är jag ensam, hemma i sölvesborg igen. Jag KLARAR inte ensamheten längre. Jag måste för fan skärpa till mig nu, man kan inte vara med någon annan ALLA dygnets timmar. Snart dags för kvällsmedicinen, få hoppas den lugnar oron i magen som inte vill släppa. Ingen terapi förrens på fredag denna veckan, känns som jag skulle behöva det tidigare. Mina theralen är slut, och stesoliden jag fått av kaj är med slut. Det känns inte bra. Vet inte vad jag ska göra då när jag får en ångest-attack, piller är bra. Tyvärr.

Har en del att fixa med i veckan i alla fall. Måste leta upp ett nytt ställe att ha praktik på, eftersom finsam-gruppen jag skulle varit med i var full. Och att ha praktik i vården är uteslutet eftersom alla som går omvårdnadsutbildningen är ute på praktik nu så det är fullt i hela sölvesborg.

Funderar på bondgård. Var längesen jag jobbade på det nu.

Vi får väl se.

just nu orkar jag inte bry mig. Ska fixa lite kaffe och lite av sandras överblivna tårta och försöka skingra mina jobbiga tankar med tvn.

Alltså jag klarar fan inte av att vara ensam längre. Jag som brukade älska ensamhet. Jag får för mkt tid att utveckla ångest, för mkt tid att tänka och grubbla på allt som är fel.

Det började bara nån timme efter jag kommit hem från karlshamn. Ingen Kaj att krypa upp hos och känna mig trygg och glömma allt. Kanske snart dags att vi flyttar i hop minsann.

Jag trivs inte med att bo själv längre. Känns för otryggt, för mkt utrymme att hitta på dumheter. Vilket jag dock INTE tänker göra i dag. Jag ska strax tvinga mig i säng eftersom jag ska vara på möte 07:30 i morron hos tanten som fixar praktiker och sånt.

Tänker ta en 2 mg stesolid och hoppas på att jag kan koppla av lite och sluta tänka på det som gnager just nu. PENGAR!! pengar pengar pengar. JÄÄÄVLA pengar!!

Skulden hos kronofogden bara växer och jag är livrädd för att dom kommer stänga av elen här snart...=(

Måste avboka mötet hos bildterapeuten på tisdag för jag har fan inte 120 spänn att lägga på det.

jävle helvetes fan!

Är mest arg och ledsen och tung i bröstet i kväll.

Ska be Carina att få höja dosen på seroquelen, för den här låga dosen håller inte längre. Jag behöver mera smärtstillande för min själ.

Och den jävla theralen kan dom stoppa upp i röven, kan lika gärna svälja en sockerbit. Ungefär samma effekt.

Nej nu ska den här bitterfittan in i duschen och sen ner i en nybäddad säng och skita i denna dagen!

Jag tycker egentligen att borderline är en ganska "flummig" diagnos. Det känns som en titel dom sätter på personer som dom egentligen inte vet vad är för fel på. Vi som inte bara har depression, eller bara är biopolära.

Om man tittar på symtom-listan här nedanför så skulle en himla massa människor kunna känna igen sig i dom:

Symtom vid borderline personlighetsstörning

• Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra svänger hela tiden kraftigt fram och tillbaka.
• Du känner dig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet.
• Du kan ha svårt att tygla dessa känslor och uttrycker dig oftast aggressivt. Du är impulsiv. Humöret är oberäkneligt och föränderligt.
• Du tycker inte att du duger. Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar eller självmisshandel, inklusive självmordsförsök.
• I allmänhet lyckas du ändå dölja dina känslor och förställa dig för att passa in socialt. Därför går det oftast bra för dig i skolan eller i arbetslivet.
• I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven.
• Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor.
• Om du upplever psykotiska episoder, är de oftast korta och präglas närmast av förföljelsetankar.
• Andra kan uppleva dig som ombytlig, anpassande och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig.

Jag har blivit duktig på en sak den senaste tiden, och det är att HÄRDA UT, låta stormen rida ut och komma ut hel på andra sidan. Komma ut ur ångestattacken utan nya skärsår eller ambulansfärd till akuten. Jag ger inte längre efter för den svarta sidan, det är skittungt och otroligt jobbigt, men jag FIXAR DET.

Jag brukar krypa ner under täcket, koncentrera mig på andas, klappa katten och hela tiden upprepa mantrat "det går över, det går över, det går över".

Och här sitter jag, fortfrande fri från färska sår och klarade mig till och med utan piller.

Det känns skönt, att veta att jag faktiskt klarar av det. Att jag börjar kunna hantera det. Friskhetstecken? förhoppningsvis!

I dag är det fredag, det betyder karlshamn och älskling. Martin kommer strax och hämtar upp mig. Och i helgen blir det till och med lite fest, hos robban som fyller år.

Jag kanske till och med dricker mer än 2 öl, vem vet. Har blivit oootroligt sparsam med alkoholen. Vill inte ramla dit igen. Ännu en sak som jag faktiskt lärt mig hantera på ett normalt sätt.

Jag är minsann en rätt duktig tjej ändå!

Det är så konstigt.

Hela mitt jag.

Har en klibbig äcklig ångest, en väldigt väldigt ovan ångest-känsla. Som kom väldigt hastigt. Nu under kvällen.

Jag mådde hyffsat bra under dagen, det gick bra på arbetsförmedlingen, ska börja arbetspröva på halvtid nu. Och det kändes bra och upplyftande.

Men hjärnan omprogrammerade sig nu under kvällens gång, en ångest utan mening. Nåt som finns inom mig, som jag inte ved vad det är. Och en känsla av fullkomlig meningslöshet kom över mig.

Varför gå upp på morronen? egentligen?

varför äta? varför diska? varför sova? Varför KÄMPA så förtvivlat hela tiden för ett liv som det inte ens känns som man vill ha?

Tankar på rakblad har kommit över mig. Men orkar inte. Ångestdämpande tabletterna slut. Sömntabletterna slut. Kaffet slut. schampoot slut. toapappret slut. typ 3 bitar torrfoder till katterna kvar. 8 kr på kontot.

Inga pengar att åka ner till krokås för att skingra tankarna.

Sitter och snålar på dom sista cigaretterna fast jag helst av allt vill sitta och kedjeröka för att hindra mig från att göra nåt annat.

Undrar förtvivlat vad som hände i min hjärna. vad var det som snäppte?

Har köpt nya rakhyvlar för att raka benen. Det känns inte bra att ha dom hemma.

Fick en känsla av att jag ville åka till PIVA, för att få bort alla dumma tankar och vara ispärrad och övervakad så jag inte kan göra nåt dumt.

vad hände??

fattar ingenting just nu.

Gick helt ok på bildterapin. Tänkte berätta lite om hur det gick till.

Man fick börja med att sitta 3-4 minuter i rätt nedsläckt rum och lyssna på lugn musik och sluta ögonen och bara andas och terapeuten sa till mig att tänka på ett träd. Vilket träd som helst.

Sedan skulle jag ställa mig upp framför ett papper och massa olika vattenfärger och måla upp just det trädet jag hade sett framför mig. Det blev ett dött pinnigt träd, med brun tråkig mark under och bruna löv som föll, plus att det blåste som fan runt trädet, och det var natt, inget grönt nånstans.

Sedan satte vi oss båda två framför min bild och disskuterade den. Det var rätt givande, och hon kom med många bra analyser. Dock snöade hon in sig på fullmånen jag målat, men den hade jag målat mest för att det skulle bli fint. typ.

Och aningen flummigt var det ju, lite som drömtydning. Men ändå vettigt, för hon sa saker som träffade mig rakt i hjärtat ibland och som jag inte hade nån aning att min bild fick fram.

Därefter disskuterade vi och analyserade ett tag utan att titta på bilden och prata lite allmänt.

Och nästa gång ska jag få nya direktiv vad jag ska måla. och så kommer det att gå till i fortsättningen.

Helt klart nåt jag tänker försöka några gånger till.

Och jag mådde aningen bättre när jag gick därifrån.

förhoppningsvis ska detta få mig att att i alla fall släppa en DEL av mina känslor och bekymmer i ljuset.

Även om det känns skitläskigt.

Inbunden som jag är.