Det tradigaste med att mestadels ha killkompisar är när man får svartsjuka flickvänner efter sig. Flickvänner som tror att bara för jag umgås med deras pojkvänner så LIGGER  jag automatiskt med dom. Seriöst?

Spelar verkligen könen nån roll när det kommer till vänner?? Då skulle ju inte lesbiska tjejer kunna ha tjejkompisar är homosexuella snubbar ha killkompisar?

Man kan tycka om en människa för perosnligheten, och inte för att dom har en kuk mellan benen. Och den lilla detaljen att jag faktiskt har POJKVÄN själv, borde liksom spela in lite kan man tycka.

Fruuuktansvärt irriterande. suck.

I övrigt har det varit en skön helg med kajan, några öl, lite filmer, lite sol och kaffe och övrigt mys. Och i dag är jag mest nervös för att bildterapin börjar i morron eftermiddag. Det känns ovant och konstigt att MÅLA sin känslor på ett papper. Vet inte ens om jag kommer fixa det.

Önskar dom hade SKRIV-terapi i stället. Där har jag lätt att få ner känslor, genom ord och meningar. Hon kanske kan läsa min blogg och analysera mig därefter. Det hade varit skitbra.

Men men, jag ska ge det ett försök.

och nu ska jag faktiskt städa, har mani på det nuförtiden. Golven måste skina och ingen disk får stå i diskhon! kontrollbehov? ja troligtvis.

Japp det ska jag tydligen börja med nu. Var på vuxenpsyk i dag och träffade min nya terapeut som är inriktad på just bildterapi och även KBT.

I dag ville jag inte börja måla, kände mig inte redo för det så vi bara pratade. Gick i genom hur det går till, och lite andra allmäna saker om hur jag mår just nu osv.

Dom tyckte att jag passar till att genomgå bildterapi eftersom jag känslomässigt är extremt inbunden och gör allt för att inte prata om hur jag mår, eller hur jag känner. Utan helst vill stoppa allt inom mig. Men nu är jag full, det får inte plats mer. och en del måste få komma ut nu. innan jag spricker.

Det känns läskigt, att blotta sig själv på det viset. Men är också kanske enda sättet jag kan få ut mina känslor så att nån annan kan hjälpa mig.

En gång i veckan ska vi ses, och i början ska hon ge mig olika teman att måla för att jag ska komma i gång typ "måla hur du känner dig i dag", sedan blir det mera fri målning, där jag förhoppningsvis ska får fram all skit jag förträngt långt långt i mig.

Vi ska även köra en del KBT för mina tvångssyndrom.

Hoppas det ska gå bra.

Det är alltid jobbigt och oroligt att börja med nåt nytt, men jag måste försöka göra NÅNTING åt mig själv och mitt mående.

och allt är till för att testat. Minst en gång.

Innan man kan ge upp.

Jag är SÅ trött på att vara alldeles utmattad varenda gång jag ska betala räkningarna. Trött på att vrida och vända och försöka välja vilka räkningar som är viktigast och vilka jag får skita i. Trött på att få gråtattack när jag ser att jag bara har 150 kr att leva på 4 veckor framåt.

Börjar få en väldig oroskänsla över att min mobil är avstängd, och jag inte har nån hemtelefon. Livrädd att må skitdåligt nån kväll och inte kunna ringa nånstans.

Suttit och velat mellan att betlaa elräkningen eller mobilräkningen nu i flera timmar. Det blev elräkningen, tanken på att sitta i en mörk lägenhet skrämmer skiten ur mig.

Ständigt dessa jävla pengar i mitt huvud, ständig stress oro och fullkomlig panik. Nu har jag en skuld hos kronofogden IGEN och fakturan är nu uppe i 600 kr mer än vad den kostade från början.

Blir skitnervös av det här, ingenting ger mig mera magont än vad ekonomiska problem gör.

Trots att jag borde vara van vid det här laget. Men på nåt sätt vänjer man sig aldrig.

Det går inte att vara lycklig utan pengar. Det är den bistra sanningen. Hur mycket man än vill att det inte ska vara så...

Ska på kontroll på psyk i morron, och det som oroar mig är inte själva mötet, utan hur jag ska kunna betala dom 120 kronorna...

FAN!

När jag fick diagnosen borderline blev jag inte särskligt berörd eller omtumlad eller kände att "pusselbitarna föll på plats". Det spelade ingen roll VAD det är för fel på mig, jag ville bara veta hur man blir FRISK.

Det var mer mina läkare och psykologer som tjaffsade om denna jävla diagnos. Att allt skulle bli mycket bättre nu när jag fått det svart på vitt.

Jag har fattat hela tiden att jag har en personlighetsstörning, och symptomlistan på borderline stämmer in från början till slut. så föga förvånande från min sida.

Men mår jag bättre nu? bara för att jag vet? för att dom bytt medicin?

nej.

vissa stunder tror jag det. Men störningen i min hjärna gör fortfarande på gång som den alltid har gjort. Går från överlycklig till suicidal inom loppet av en dag. ibland bara några timmar. Och varje gång jag är däruppe i toppen tror jag att jag blivit frisk. Men jag blir lurad av mitt eget huvud...gång på gång på gång..

Min självkänsla FINNS inte. Enligt mig själv är jag inte värd mer än en hög hundskit. Jag känner mig fetast i världen, fulast, dummast mest värdelösa jävel som inte ens kan fixa ett jobb, sluta äta choklad eller gå på stan med huvudet högt. Känns som alla stirrar på mig. äcklas av hur fet jag är och tror alltid att det syns att det är nåt fel på mig.

Frågan är hur länge man orkar?

hur länge man orkar 500 olika sinnesstämningar varje dag. och ALDRIG känna att man är en värdefull människa.

Mitt förnuft vill säga emot, men min störning låter inte förnuftet komma i närheten av hjärnan.

vill bara bli normal, bli den riktiga Maria, om hon finns djupt begravd därinne nånstans????