Jag märker att jag låter min blogg dö ut, mer och mer. Både medvetet och omedvetet. Kan inte vara kul att följa en blogg med knappt ett inlägg i veckan, men jag känner mindre och mindre behov av att skriva för allmänheten. Pennan glöder dock varje kväll i min privata dagbok, ni vet en sån där med penna och papper.

Har forftfarande en hel del tappra bloggläsare kvar, men jag funderar ändå på att sakta men säkert lägga ner och sluta skriva här helt och hållet.

Men att radera 3,5 år av mitt liv känns oerhört jobbigt. Tusentals inlägg, alla underbara bloggläsare som peppar och stöttar men jag tycker det börjar bli jobbigt att bli förknippad med min sjukdom konstant.

Nu har någon på mitt nya jobb läst, eftersom en arbetskollega plötsligt frågade medlidande hur det var, att hon "visste allt", att dom hade snackat lite med varandra och att alla hoppades jag mådde bra och att jag skulle forstsätta kämpa på och sådär. Vilket såklart känns jätteskönt att få omtanke, men jag vill inte längre att folk ska veta allt om mitt inre, skapa en uppfattning om mig genom min blogg, utan skaffa en helt egen uppfattning av mig utan att veta nånting om min bakgrund.

Vill inte bli behandlad annorlunda, att folk ska disskutera mig på lunchrasten. Att ALLA ska veta om mina självmordsförsök,f.d drogproblem och självdestruktivitet.

Jag vill bara flyta runt och vara JAG. Inte "hon med bloggen".

Men jag ska fundera på det. Jag tycker så mycket om min lilla blogg, och veta att möjligheten finns att skriva av sig all skit när man som mest behöver.

Så jag sover på saken.

Det rullar. Alldeles för fort. Jobbar, sover, äter...osv. Fullt upp hela tiden. Visserligen är det bra, för jag hinner inte grubbla och ha ångest hela dagarna. Men min lilla stackars hjärna som knappt klarar av att bädda sängen vissa perioder börjar bli överkokt. En viss penga-ångest börjar komma tillbaks. Arvs-pengarna är i princip slut efter att ha betlat kronofogd och skulder till alla folk jag lånat pengar av. Och snart står jag där igen. Fattig. Men åtminstone skuldfri. Hur länge nu det kommer vara..Har bara jobb fram tills halva augusti som det ser ut nu, och sen går man där utan pengar igen. Och tror inte jag kommer få socialbidrag i höst eftersom jag fått ett litet arv. Det är ju meningen man ska leva på det, enligt deras standard.

oh wel oh well. Har precis intagit min sista imovane. Och får inte utskrivet på ett par veckor. Får bara 10 st utskrivna per månad, på grund av 1. Att jag inte ska kunna överdosera 2. Att jag inte ska bli beroende.

Men det är trist när man har ständiga sömnbekymmer och skulle behöva en imovane varje kväll, känns det som. Men men, får vara glad att jag inte är nån ständig pillerknaprare längre. Utan lärt mig att leva dom dagar även när jag är utan theralen och imovane.

flummigt inlägg, skyller på tabletten och skiter nu i allt, tvättar av mig sminket och går och lägger mig. Efter jobbet i morron blir det äntligen hem till min söta kaj för att få kärlek och energi igen.

natti

Duschade precis, och precis som vanligt så tog jag parfym på handlederna precis som jag brukar. Och jag kan säga att jag skrek rakt ut. Sår och parfym är ingen hit i hop.

By the way så blev det hello-kitty plåster i går, ingen frågade och jag tyckte faktiskt dom rosa plåstrena passade bra till min rosa bussarong.

Vet inte riktigt hur jag ska göra med min arm för att dölja på jobbet i dag. Försökte sätta massa plåster, men eftersom jag bara har hello kitty-plåster så tror jag nog det drar till sig uppmärksamhet till armen ännu mera. Försökte skrubba och rengöra så hårt att det gjorde ont för att det skulle synas mindre, men det resluterade bara i att såren började blöda igen. Rotade upp ett bandage för att linda runt armen och kanske kunde skylla på att jag cyklat omkull eller nåt? Eller så får jag helt enkelt låta det vara som det är, och så får dom glo på jobbet och förhoppningsvis vara så finkänsliga att dom inte frågar.

Gårdagens kväll blev kaotiskt. Jag har väntat på det. Allt kom på en gång, som vanligt. och blod-droppar över hela lägenheten påminner mig ännu mer. Min fina fina kaj hjälpte mig i genom det hela och det slutade inte med ambulansfärd som det brukar, utan jag tvingade mig själv i säng och hoppades att morrondagen skulle bli bättre.

Och jag mår bättre nu. Jag BEHÖVDE det där utloppet i går, i dag känns det lättare och tårarna är slut.

Det är bara den där jävla armen som är ett bekymmer. VILL verkligen inte att folk på jobbet ska se, ska veta hur jävla sjuk i huvudet jag är. Då kanske jag får sparken, vem vet.

Men jag tar djupa andetag och tar nya tag i dag. tänkte sjukanmäla mig, men fan heller att min sjuka hjärna ska få mig att inte tjäna pengar och fortsätta som vanligt.

Det brukar funka för mig. Att sopa under mattan, lägga upp ett falskt leende och fortsätta som ingenting hänt.

Ett tag i alla fall.

Som vanligt blev jag lurad. Snuvad på konfekten. Man tror man mår bra och att allt ska vara sådär normalt och trevligt resten av livet.

Men det känns som jag kämpar mot nåt osynligt, nåt lurigt, som är överallt och ingenstans samtidigt. Som hugger mig med kniven i ryggen när jag minst anar det.

Jag klarar helt enkelt inte att leva "normalt". Jag har gjort precis som "alla andra gör". Jag jobbar, jag sover, jag äter, jag träffar vänner, jag umgås med min pojkvän och hittar på grejer på helgerna, jag städar, jag storhandlar, jag tvättar , jag är social och snäll och trevlig och gör inte så mycket väsen av mitt mående längre alls.

Men sömmarna börjar spricka.  Jag längtar till jobbet för att distrahera mig, när jag är där längtar jag hem för att jag inte orkar le le LE hela tiden. Jag längtar efter piller, jag längtar efter rakblad, jag längtar efter droger, jag längtar efter att halsa en flaska vodka och sluta tänka.

Tårarna har fastnat därinne nånstans, kan inte gråta hur mycket jag än skulle behöva det. Vill skära upp armen till jag ser fettvävnad och senor.

Jag vet bara inte vem jag är.. jag kan inte vara som alla andra, men jobbar röven av mig för att vara just det. Men vem ska jag annars vara?

Det känns som jag är en väldigt väldigt liten flicka med alldeles för stora skor.

Och undrar konstant vad MENINGEN är? vart ligger njutningen? VARFÖR VARFÖR  ska jag göra allt det här man förväntas göra med livet?? vad går det ut på?? vad är priset? NÄR är man lycklig, NÄR är man nöjd, och den största frågan av alla : KAN MAN ENS VARA NÖJD?? KAN MAN ENS VARA LYCKLIG??

Äh en theralen, en kopp kaffe på uteplatsen, och i morron börjar ekorrhjulet igen.

Funderar på att lägga lite av mitt arv på ett sånt här löpband. Börjar bli jääävligt trött på att se ut som en stoppas falukorv i alla kläder jag drar på mig och jävligt trött på att få ångest och skita i alltihopa när jag är i provrummet i klädesaffärer.

Behöver gå ner sisiådär 7-9 kg. Vill inte bli mager igen, bara fit och lite sådär LAGOM liksom.

Och eftersom den enda träningsformen jag gillar är antingen promenader eller cykling så känns det bäst att köpa antingen det här löpbandet eller en motionscykel.

Sen MÅSTE jag börja trotsa seroquel-monstret som vill att jag ska äta en gång i timmen och dessutom överdosera i choklad och flåtig hämtmat.

Nu när allt annat är så bra i mitt liv, så känner jag att jag vill fixa det sista svarta molnet som finns kvar. Min vikt.

Vem vet, sen kanske jag kan bli harmonisk på heltid?

önska går ju.