Jag har inte ens ork att blogga just nu.

återkommer om några dagar.

puss

Jag slarvar lite med bloggen. Det blir lite mera sporadiska inlägg nuförtiden.

Haft en jättetrevlig midsommar som slutade uppe i krokås mc-klubb  med massa trevliga människor och gratis öl. och bra musik!..:D

Stromtrivs med att jobba igen, tycker det är riktigt kul och känner att jag får rutin på dagarna igen. Det enda som är tråkigt är att det är ett jävla pussel att ta sig dit och hem när man bor som jag gör utan utan körkort.

MEN mina vänner då kan jag berätta en trevlig nyhet för er. Jag har ÄNTLIGEN fått beviljat ekonomisk hjälp till egen lägenhet av socialen tills jag får ett mera varaktigt jobb igen. Blev så glad! så nu letar jag lägenhet för fullt, och jag och sandra ska kolla på en nästa vecka. Och har satt upp intresseanmälan på några stycken till.

så flyttar man snart!!..:D

ska bli helt underbart. och jag känner att det blir en ny början i mitt liv. och slutet på ett annat liv.

inte just bara det här med eget boende, utan allt ska liksom bli en ny början för mig nu nu har jag bestämt. Ett alldeles nytt liv. och släppa det gamla. försöker träffa så många nya människor jag kan, och skapa ett nytt kontaktnät. och jag tänker göra allting på ett annat sätt. inte gå i dom gamla spåren som bara gjort mig mera deprimerad. såklart svårare sagt än gjort. Men jag har i alla börjat!

i övrigt är mitt hår inte så snyggt. Eddie var inte så duktig på att klippa trots allt. och det ser mest...konstigt ut. ska beställa tid hos frisören på måndag så hon kan fixa till det. tunna ut det, klippa upp det snyggt i nacken och resten ska gå längs hakan i snygg page. min favoritfrisyr!

ska även i morron färga håret karamellrött. Bryr mig inte så mkt vad andra tycker, JAG älskar knallrött hår..:P

nu får det vara bra för i dag, har en JÄVLA huvudvärk som jag känner håller på att utvecklas till migrän..=(

slänger in en bild från i går:

Jag börjar äntligen lära mig att leva i NUET. inte i dåtiden inte i framtiden.

försöker insupa varenda fint ögonblick. jag har ett liv. och det måste levas. min mamma satte inte mig till världen för att jag skulle hata det. det skulle vara ett sånt stort svek att ta slut på det. hon gav mig 22 underbara år. och uppfostrade mig med kärlek och omtanke och rättvisa. hon satt uppe med mig hela natten när det tog slut med min första pojkvän, hon fanns ALLTID där när jag behövde henne. även om hon inte finns kvar här i detta livet så VET jag at jag måste leva vidare för hennes skull. göra henne stolt.

så hon kan se ner på mig från himmeln. och le. och känna at hon gjorde nåt väldigt fint med sitt liv. och satte fyra barn till världen.

och vi ska leva vidare och göra våra liv så fint vi bara kan.

jag SKA . och jag VILL leva vidare.

När någon säger "Du är PRECIS en sån tjej som jag vill ha, du är så himla vacker och klok, jag bryr mig inte om dina brister och jag älskar att du är så ärlig och fantastisk och jag tänker på dig precis hela tiden"

Hur kan man då tveka att fortsätta träffa personen?

du fastnade lite på mig, som ett klistermärke och jag kan inte låta bli att le åt den där kvällen.

Men det är ju vissa saker...som kan bli ett bekymmer i framtiden...

vet inte om jag ska tänka långsiktigt...eller bara leva här och nu och låta mig svepas med....

jag har lite att fundera på.

vänta på mig. en stund.i alla fall.

Börjar bli lite slarvig med bloggandet. men det har varit så mkt annat på senaste. har haft grejer planderade varje dag och plus att jag jobbat och så där.

Har dessutom hunnit med ett mkt jobbigt besök på akuten och övernattning på intensiven. IGEN. dom börjar känna igen mig där nu. snälla är dom i alla fall.

och ska tilläggas att den här gången var det INTE ett självmordsförsök. men villm inte gå in på varför jag hamnde där.

Har fått allt håret avklippt. så nu har jag en sån där härlig kort sommarfrisyr och slipper allt jävla hår i nacken. HATAR långt hår. det må vara fint och kvinnligt. men det ger jag blanka fan i.

coh ett besök på kajutan i går med ett gäng trevligt folk, var längesen jag var där. och dom har till och med vegetarisk mat där. sjukt gott!

i dag är första gången på länge där jag inte har NÅNTING på schemat så ska pyssla med allt sånt jag inte hunnit med. tvätta tre ton tvätt, städa, och fixa pappersarbete.

Fast först ska jag in till sandra och kolla på viktorias och daniels bröllop. är inte royalist nånstans med däremot är jag ROMANTIKER så det står det härliga till. älskar bröllop och kära människor!..:D

Alldes för full. jag och martin hamnde på nåt sätt hos sandras grnnar eddie och jeff. öl och groggar och vin. åkte cabbe med jeff ovh köpte vin av persson. Eddie klippte va mitt hår till page, och det är så skönt att slippa skiten!

kan egentligen inte blogga eftersom skärmen är bliinkar och gunga. jävla fylla. får skriva i morron.

Dagen började bra, jag var pigg och på hyffsat gott humör och jag och sigbritt jobbade på bra på morronen.

Sen vid tio-snåret så började jag känna mig yr och konstig. Det började sticka och domna i händerna och fötterna och jag tyckte det började bli trögt att andas. Försökte ignorera det och intalde mig själv att det bara var för jag skippat frukosten. Jobbade trots att det började sticka mer och mer överallt i kroppen och jag höll på att ramla omkull när jag skulle resa mig.

Lunchrast. jag åt nåt, som jag inte ens kommer i håg nu. Det var fullt med folk runt mig som också åt lunch och då började jag bli riktigt rädd för det kändes som "verkligheten försvann" och jag hade svårt för att hänga med alls när folk pratade med mig och skämtade.  Fick resa på mig och gå några varv i korridorerna och det kändes mest som jag gick på gummi och andingen blev bara värre och värre. Kände att tårarna började rinna så jag fick låsa in mig på toaletten och grät som en tok och skakade och fick ingen luft. Leta upp en jobbarkompis och sa som det var att jag kände mig skitkonstig och var tvungen att gå hem. hon sa jag var vit som ett lakan och frågade om hon skulle skjutsa mig, jag minns inte vad jag svarade utan bara stapplade ut. ringde sandra som lyckligtvis var i stan så hon kune plocka upp mig. och i bilen släppte det helt. grät hysteriskt, skakade som ett asplöv och andades som jag sprungit 10 mil.

eftersom sandra inte kunde lugna mig så körde hon upp mig till vuxenpsyk.

och när jag satt i väntrummet med huvudet mellan knäna och smink över hela ansiktet och sandras lugnade ord och hand på min axel så kunde jag äntligen lugna ner mig. och det började kännas bättre, så vi sa till personalen att jag klarade mig ändå och körde hemåt.

Panikångest. var det då alltså. det var första gången någonsin jag haft det, och jag hoppas jag aldrig aldrig aldrig behöver få det igen.

eftersom både pappa, sandra och martin har det så var det egtnligen inte så konstigt att jag med fått släng av det.

och jag FÖRSTÅR äntligen alla ggr sandra velat köra in till akuten när hon fått panikångest, för hon trodde hon skulle dö.

FRUKTANSVÄRT obehagligt. och jag var så utmattad efteråt att jag ramlade i hop på sängen hemma och sov 3 timmar.

jag hoppas inte alltför många på jobbet märkte nånting. i eftrhand känner man sig bara dum och skäms. fast man inte borde göra det över nånting man inte kan hjälpa. och jag hoppas sannerligen detta var en enångsförteelse. har tid på vuxenpsyk i morron och ska ta upp detta då. så får vi se vad hon säger.

nu, en dusch efter att ha busat mig fördärvad med axel. den ungen kan få en elitidrottsman att tappa musten efter en kvart. men roligt har vi..:P

Då var man tillbaks i erorrhjulet igen, kändes inte ens som jag varit borta från jobbet när jag kom dit igen. Och alla välkomnade mig tillbaks och kramades, det kändes fint..=)

Och har schysst schema med. ledig både midsommar och killebom!

i övrigt är det lite konstigt med mig. kan inte ens förklara. svårt att sätta ord på det.

jag förstår bara inte meningen med allting? allt man ska göra och bör göra och bete sig och allt det där som ska kallas att "ha ett liv" jag är tillbaks i existens-kris-stadiet igen. VARFÖR man ska göra allt man gör. vad man får ut av det. och den största frågan vad får ALLA ANDRA ut av det? jag vill så gärna veta deras hemlighet. dom som är nöjda. och tycker livet är fantastiskt och alldeles underbart.

och dessutom har alla episoder dom senaste åren gjort att min tillit för andra människor minskat mer och mer för varje gång. och nu finns den inte alls. nu litar jag inte ens på nära vänner. jag är hela tiden beredd på att bli sårad, lämnad ensam, bli slagen, och få mitt självförtroende att krypa i hop till en osynlig boll i en hörna.

När någon sger nåt snällt om mig eller ger mig komplimanger om mitt utseende så tackar jag och ler. men tror inte ett skit på vad dom säger, och det fastnar inte nånstans alls i mig.

enligt mig själv är jag nog värd mindre än en fästing.

hur kunde det bli så här?

hur kunde JAG bli sån här?

så många frågor.

men inga svar.