Dagen började bra, jag var pigg och på hyffsat gott humör och jag och sigbritt jobbade på bra på morronen.

Sen vid tio-snåret så började jag känna mig yr och konstig. Det började sticka och domna i händerna och fötterna och jag tyckte det började bli trögt att andas. Försökte ignorera det och intalde mig själv att det bara var för jag skippat frukosten. Jobbade trots att det började sticka mer och mer överallt i kroppen och jag höll på att ramla omkull när jag skulle resa mig.

Lunchrast. jag åt nåt, som jag inte ens kommer i håg nu. Det var fullt med folk runt mig som också åt lunch och då började jag bli riktigt rädd för det kändes som "verkligheten försvann" och jag hade svårt för att hänga med alls när folk pratade med mig och skämtade.  Fick resa på mig och gå några varv i korridorerna och det kändes mest som jag gick på gummi och andingen blev bara värre och värre. Kände att tårarna började rinna så jag fick låsa in mig på toaletten och grät som en tok och skakade och fick ingen luft. Leta upp en jobbarkompis och sa som det var att jag kände mig skitkonstig och var tvungen att gå hem. hon sa jag var vit som ett lakan och frågade om hon skulle skjutsa mig, jag minns inte vad jag svarade utan bara stapplade ut. ringde sandra som lyckligtvis var i stan så hon kune plocka upp mig. och i bilen släppte det helt. grät hysteriskt, skakade som ett asplöv och andades som jag sprungit 10 mil.

eftersom sandra inte kunde lugna mig så körde hon upp mig till vuxenpsyk.

och när jag satt i väntrummet med huvudet mellan knäna och smink över hela ansiktet och sandras lugnade ord och hand på min axel så kunde jag äntligen lugna ner mig. och det började kännas bättre, så vi sa till personalen att jag klarade mig ändå och körde hemåt.

Panikångest. var det då alltså. det var första gången någonsin jag haft det, och jag hoppas jag aldrig aldrig aldrig behöver få det igen.

eftersom både pappa, sandra och martin har det så var det egtnligen inte så konstigt att jag med fått släng av det.

och jag FÖRSTÅR äntligen alla ggr sandra velat köra in till akuten när hon fått panikångest, för hon trodde hon skulle dö.

FRUKTANSVÄRT obehagligt. och jag var så utmattad efteråt att jag ramlade i hop på sängen hemma och sov 3 timmar.

jag hoppas inte alltför många på jobbet märkte nånting. i eftrhand känner man sig bara dum och skäms. fast man inte borde göra det över nånting man inte kan hjälpa. och jag hoppas sannerligen detta var en enångsförteelse. har tid på vuxenpsyk i morron och ska ta upp detta då. så får vi se vad hon säger.

nu, en dusch efter att ha busat mig fördärvad med axel. den ungen kan få en elitidrottsman att tappa musten efter en kvart. men roligt har vi..:P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Bläddrar bakåt i min blogg och blir ibland riktigt illa till mods. Läser om inlägg med droger, överdoser, rakblad och blod och sjukhus, PIVA, intensiven och en total ovilja att leva. Och inser en sak jag borde tänka på oftare, hur jävla långt ja...

    Jag gick länge runt och tyckte att alla att män var rövhål. Mina erfarenheter sa detta till mig. Av dom 6 pojkvänner jag haft så har fanimej alla varit kompletta skitstövlar,psycho, manipulerande och stampade ner mig tills jag var absolut in...

Jag är en sån som väldigt sällan får biverkningar av mediciner, ja förutom viktuppgången då. Men en rolig sak är att seroquel har som sällsynt biverkning "ökad sexlust", och så har även mirtrazapin. Och DOM är dom enda biverkningarna jag åkt på. På B...

    Haft tele-tid med läkaren nu. Jag hann knappt säga något innan hon typ nästan skrek JAG SKRIVER INTE UT BENSO!!! eeehhh jag sa inte det heller? Hon frågade om jag ville bli inlagd. Jag sa nej, att om jag är inlagd kan jag inte knarka och...

    Ibland saknar jag personen jag en gång VAR. Hon var så annorlunda. Hon hade så kul. Hon sparkade ångesten i röven och levde som morgondagen aldrig fanns. Hon hade aldrig tråkigt. Var hon rastlös, tog hon en spontant tåget till en annan sta...