Vad gör man när allting faller? En efter en efter en efter en....Alla pusselbitar i mitt liv har gått sönder, passar inte in nånstans.Jag har levt länge efter filosfin; "när du tror du inte orkar längre, så försöker du LITE till", och det har funkat. Jag har gjort hundra ggr mer än vad hjärnan sa att den klarar av. Inte suttit stilla en sekund, desto mer jag härjar desto  indre tid har jag att fundera, att tänka efter.

För jag är livrädd att om jag verkligen börjar känna efter så kommer jag att gå så jävla hårt i väggen att jag är redo för inläggning på psyket igen. KÄNSLOR är inte tillåtna i min värld längre, och jag börjar mer och mer likna en robot.

Jag gör preeecis allting jag ska, och lite till. Men jag LEVER inte. Jag bara ÖVERLEVER.

Får panikångest på jobbet flera ggr i veckan nu. Flyr ut i omkländningsrummet. Skakar, gråter, spyr. Sen fortsätter jag jobba hela kvällen som om ingenting hänt. Går på. Som en nickedocka, en levande död, ler när det passar, skrattar artigt fast jag inte fattar samtalsämnet alls, min blick är fullständigt tom och färglös. Jag vägrar ge upp, fatta att det inte funkar. går på så hårt jag bara kan. Jag ska stupa i uppförsbacke. Jag vägrar känna, vägrar bry mig, vägrar leva. på riktigt.

Jag är en docka. Med en massa batterier. Jag kan göra hur mkt som helst. Utan att känna.

Jag känner inte längre igen mig själv längre, tittar i spegeln på morronen, och ser mest en vaxdocka.

LIVET? vart tog det vägen?

Jag känner mig mera död. än levande.