Jag väntar. Och väntar.

NÄR ska jag ramla igen? litar inte ett skit på lyckan. Den är skör. Alldeles för skör i mitt liv. Vågar inte njuta av att må bra.

Bara väntar på nästa nederlag, näst käftsmäll som får ner mig på jorden igen. Så jag kan må som jag är VAN vid. Det här konstigt,obekant, vet inte hur man hanterar lycka. Det sjuka känner jag till, det friska känns läskigt.

Så här harmonisk har jag inte varit på månader. Till och med år.

Allt flyter. det skrämmer mig. jag har aldrig tur, så varför skulle jag ha det nu? Hur lever man lyckligt? Jag har ingen jävla aning.

Den här MARIA känner jag inte till. Hon ler, skrattar, sover gott, älskar alla omkring sig och beter sig som att hon faktiskt är....lycklig?

Jag väntar. Och väntar.

Snart bör jag falla igen..

Är mest trött i skallen. Fick ta ett par theralen för en stund sen eftersom jag var extremt mycket uppe i varv och blev rädd att jag skulle bli manisk eller åt det hållet. Ett halvt glas rödvin har med slunkit ner under tiden jag försökt få i hop IKEA-prylar. Vilket såklart sket sig eftersom jag har noll tålamod.

Jag vet jag skriver sällan, så vad har hänt sen sist?

Midsommarfirande i krokås som slutade i fylleslag och svindyr taxi in till mitt för efterfest och dagen efter hade jag både minnesluckor och migrän, men hade i alla fall en fullkomligt väldigt trevlig midsommar. Har umgåtts med kaj i en vecka, och som vanligt är det tomt och konstigt när han åkt hem... I dag har jag och syster och 3 barnen varit på IKEA och handlat upp lite av arvet från mormors hus. som vi fått i dagarna. Känns skönt att inte vara i ekonomisk kris, i alla fall för ett litet tag. Pengarna ska räcka till mycket skulder...

I morron är det terapi, haft ett litet uppehåll för jag har haft så mycket annat för mig, jobb och sånt. Har ingen lust. Känns som jag rotat färdigt i mitt förflutna nu. Orkar inte mer. Men ska fullborda det, och gå så lång tid som vi bestämt så jag kan lägga det bakom mig och verkligen känna att jag FÖRSÖKT i alla fall.

Nu ska jag pyssla med lite blommor jag inhandlat i dag och lämnar er med lite random bilder tagna under senaste veckan:

Det bästa med att käka så lite piller som jag gör just nu, är att när man väl tar dom så VERKAR dom verkligen.

Tog en imovane för 30 min sen och känner mig full som en kastrull.

För ett år sedan hade det krävts 7-8 stycken...

Så förhoppningsvis ska jag sova gott i natt.

Även om jag är så jävla mörkrädd, och har svårt att sova utan kajan....

Men men med sömnmedel i kroppen ska det väl gå, och i morron kommer han till min säng igen! <3

Och i morron kommer även sandra , för vi ska sätta upp lite lampor från mormors hus här. Här är ju mörkt som i ett rövhål. Vill ha flera fönster!!!

Ahmen shit vad drogad jag blev, får nog sätta punkt här. Innan jag skriver nåt pinsamt.

Inte helt på topp. Inte varit det dom senaste dagarna, av ingen anledning alls. Det är det som är så jobbigt. I helgen fick jag en ångestattack mitt ute på krogen, och tårarna började rinna och det kändes som jag hade tusen människor omkring och fick nästan panik. Så jag förstörde hela kvällen, eftersom jag blev tvungen att gå hem. Känner inte igen mig själv. Jag brukar ÄLSKA att vara bland folk, älska att dansa ute, älska att festa och vara social.

Nu får jag nästan social fobi av att behöva gå till affären.

Den här personen är inte jag. Och det kan inte vara ett sammanträffande att jag började må så här när jag började med medicinen igen. JAG VILL INTE KÄKA SEROQUEL!!!!! MÅSTE prata med läkaren igen. MÅSTE byta medecin!

Vill gå tillbaks till vanliga antidepp, och inte neuroleptika som jag har nu.

Dom passar kanske många med borderline, men inte MIG.

Tycker inte om att vara den här personen. hela helgen har jag känt ett fruktansvärt starkt behov av att se blod från min egen kropp, att skära upp armen, känna att jag lever. Och dessutom känt ett drogsug som jag inte känt på många månader.

Men envis som jag är, så har jag varken skurit mig eller intagit några smutsiga kemikalier.

Cogito egro doleo = Jag tänker, därför är jag deprimerad.

Så sant.

Håller på att prova klänningar och kjolar eftersom jag letar efter nåt snyggt jag kan ha på mig när vi ska ut i helgen. Och jag börjar snart gråta. ALLTING är för litet!!!

Tuttarna och röven is all over the place. JÄVLA SEROQUEL!! Har fanimej aldrig ätit så mkt sen jag började med den. Inuti mig själv vill gärna tro att jag fortfarande är den där smala Maria. Men får nog inse att jag snarare är väldigt kurvig än smal. Kläderna ljuger inte.

jävla skit. Jag har inet råd att byta ut hela min garberob.

Och jag har liksom vant mig vid att alltid varit hyffsat smal.

Det är SVÅRT att acceptera min nuvarande kropp...

Har shoppat lite på nätet i dag. Köpt 3 st såna här bussaronger, en lila en turkos och en rosa. Färgglatt ska det va!

Eftersom jag inte är fast anställd så får jag inga arbetskläder genom kommunen, och tycker det är tradigt att behöva slita på mina privata kläder. Så tycker faktiskt jag gjorde ett klipp när jag hittade dessa för 120 kr stycket.

i övrigt ska jag strax börja städa här. Dammkorn börjar synas, och då får jag panik. Är faktiskt sjukt jobbigt att vara så här pedant och renlig. Kan inte koppla av om det så står 2 koppar i diskon. Återigen ett resultat av mitt kontrollbehov. Mitt enda sätt att känna att jag har NÅN sorts kontroll över mitt liv.

Annars tappar jag fästet helt.