Borde sova, men kan inte riktigt komma ner i varv i dag. Kanske får ta en imovane trots allt. Men är inte helt förstjust i dom eftersom jag ALLTID får vidriga mardrömmar av dom, plus att det är sjukt svårt att komma upp ur sängen när klockan ringer dagen efter.

I övrigt är jag nog rätt så likgiltlig just nu, har gått in totalt i mina rutiner, är nästan beroende av dom. Gör allting likadant, vid samma tid, varje dag...oftast...men när nåt oförutsägbart kommer upp eller om det blir plöstliga ändringar i mitt minutiöst planerade vardag- så blir jag helt knäckt. Och tappar fokus och fäste igen.

Inte precis den spontana typen när jag är i dessa perioder.

Börjar grubbla alldeles för mkt igen. På vad jag vill. Med allt. Vilken väg jag ska gå, och vilken framtid jag ska försöka forma och nå dit.

Och ständigt STÄNDIGT denna fråga; vad är meningen med livet, egentligen??

För djupt i know, men så oerhört oerhört viktigt för mig.

Att känna att jag faktiskt finns till av anledning, att allt inte bara är en raksträcka fram till döden.

nej nu kastar jag ner en imovane i halsen, tar ett bloss och hoppas på det bästa.