Jag gick länge runt och tyckte att alla att män var rövhål. Mina erfarenheter sa detta till mig. Av dom 6 pojkvänner jag haft så har fanimej alla varit kompletta skitstövlar,psycho, manipulerande och stampade ner mig tills jag var absolut ingenting värt. Både fysiskt och psykisk misshandel förekom alltför ofta. Jag lärde mig att jag var en perfekt dörrmatta, och mitt självförtroende blev i princip obefintligt.

Sen, efter att ha fått kontakt på nåt så töntigt som spraydate, så vandrar en helt ny typ av man in i mitt liv. En man som var helt annorlunda än alla andra män jag träffat.

Han hade ett HJÄRTA, en respekt för kvinnor som jag aldrig upplevt. Och vi föll, rakt av för varandra.

och nu 1,5 år senare är det lika underbart. Fast jag känner mig som en fet gris, så får han mig plötsligt att få mig att känna mig som den vackraste kvinnan i världen. Han kan titta på mig när jag sitter osminkad med glasögon hår åt alla håll och en skabbig t-shirt på mig och säga "fan, fattar du hur jävla vacker du är". Och han avgudar min kropp, min hjärna och vi har alltid så jävla ROLIGT i hop!!

Och jag har ALDRIG känt mig så trygg med någon som jag gör med honom, han skulle aldrig ALDRIG ens titta åt en annan kvinna.

Vi är ett sånt par som folk retar sig på, sådär äckligt perfekta tillsammans. Men vet ni vad (ni som ännu inte redan träffat honom /henne), ge aldrig upp...han/hon FINNS därute. Och jag önskar verkligen alla att ha en kärlek som jag.

Jag som hade gett upp allt hopp, men som dom säger...PLÖTSLIGT HÄNDER DET.

JAG ÄLSKAR DIG KAJ!

Jag är en sån som väldigt sällan får biverkningar av mediciner, ja förutom viktuppgången då. Men en rolig sak är att seroquel har som sällsynt biverkning "ökad sexlust", och så har även mirtrazapin. Och DOM är dom enda biverkningarna jag åkt på. På BÅDA medicinerna. Jag hade en lycklig pojkvän innan jag började med mirtrazapin och bara gick på seroquel, och nu när jag börjat med mirtrazapinen har jag en ÄNNU lyckligare pojkvän! ;)

Ingen "huvudvärk" här inte!

Jag menar värre biverkningar kan man ju råka ut för.

Eller hur?

Haft tele-tid med läkaren nu. Jag hann knappt säga något innan hon typ nästan skrek JAG SKRIVER INTE UT BENSO!!!

eeehhh jag sa inte det heller?

Hon frågade om jag ville bli inlagd. Jag sa nej, att om jag är inlagd kan jag inte knarka och supa som jag vill. (eftersom hon tycks tro det).

Sen sa hon igen xanor eller sobril är ingenting för dig. MEN FÖR HELVETE JAG HAR INTE ENS BETT OM DET!!???

Sen skrev hon ut mirtrazapin, som jag ska ta varje kväll tillsammans med numera maxdosen av seroquel.

Så YEY nu har jag TVÅ mediciner med största biverkning VIKTUPPGÅNG. Jag kommer nig få söka till "Biggest looser" inom några månader, alternativt börja handla kläder på Big Is beutiful - avdelningen på Lindex.

Ibland saknar jag personen jag en gång VAR. Hon var så annorlunda. Hon hade så kul. Hon sparkade ångesten i röven och levde som morgondagen aldrig fanns.

Hon hade aldrig tråkigt. Var hon rastlös, tog hon en spontant tåget till en annan stad till en ny bekantskap, och träffade 10 nya vänner på köpet. Hon var otroligt social och hade en oerhörd social kompetens,nästan alla gillade henne. För hon var rolig, spontan, sådär charmigt galen. Hon var alltid vildast på festen, hon tog amfetamin och dansade i 10 timmar med folk hon inte ens kände. Hon hade förmågan att bli i centrum vart hon än var.

Hon var aldrig ensam, åkte land och rike runt och träffade nytt folk hela tiden.

Hon var smal, hon var snygg och dejtade 5 killar på en gång.

Hon orkade både jobba heltid, ha hobbys och festa och bara flöt fram genom livet.

Marian jag är nu är som en annan person.

Hon är trött, osocial, har inte sett insidan av en krog på över ett halvår. Jag klarar knappt av att jobba dom 65 % jag jobbar. Jag kan knappt gå till affären för där "är så mkt folk". Jag har blivit fet, bitter och kan inte ens åka tåg längre på grund av kluastrofobi.

Till och med i början när jag och Kaj blev tillsammans var jag en skitrolig människa, hon försvann nånstans längs vägen. Får vara glad att han trots det älskar mig över allt annat. Han är nu faktiskt det bästa jag har. Så själva singel-tiden saknar jag INTE, jag saknar bara personen jag var.

Och som jag är ganska säker aldrig kommer att komma tillbaka.

Kanske är det så att jag helt enkel blev VUXEN?

Troligtvis, men att vara vuxen är fan jävligt tråkigt.