Ibland saknar jag personen jag en gång VAR. Hon var så annorlunda. Hon hade så kul. Hon sparkade ångesten i röven och levde som morgondagen aldrig fanns.

Hon hade aldrig tråkigt. Var hon rastlös, tog hon en spontant tåget till en annan stad till en ny bekantskap, och träffade 10 nya vänner på köpet. Hon var otroligt social och hade en oerhörd social kompetens,nästan alla gillade henne. För hon var rolig, spontan, sådär charmigt galen. Hon var alltid vildast på festen, hon tog amfetamin och dansade i 10 timmar med folk hon inte ens kände. Hon hade förmågan att bli i centrum vart hon än var.

Hon var aldrig ensam, åkte land och rike runt och träffade nytt folk hela tiden.

Hon var smal, hon var snygg och dejtade 5 killar på en gång.

Hon orkade både jobba heltid, ha hobbys och festa och bara flöt fram genom livet.

Marian jag är nu är som en annan person.

Hon är trött, osocial, har inte sett insidan av en krog på över ett halvår. Jag klarar knappt av att jobba dom 65 % jag jobbar. Jag kan knappt gå till affären för där "är så mkt folk". Jag har blivit fet, bitter och kan inte ens åka tåg längre på grund av kluastrofobi.

Till och med i början när jag och Kaj blev tillsammans var jag en skitrolig människa, hon försvann nånstans längs vägen. Får vara glad att han trots det älskar mig över allt annat. Han är nu faktiskt det bästa jag har. Så själva singel-tiden saknar jag INTE, jag saknar bara personen jag var.

Och som jag är ganska säker aldrig kommer att komma tillbaka.

Kanske är det så att jag helt enkel blev VUXEN?

Troligtvis, men att vara vuxen är fan jävligt tråkigt.