Intensiv dag, har haft massor att göra!

Dgen började bra med att chefen från slottsgården ringde och sa att hon hade jobb till mig hela sommaren! Blev så lättad!

Sen har jag varit på terapi, också där väldigt intensivt, ingen terapeut har nånsin fått mig att prata så mycket förr, och få mig att få UR mig precis ALLT. En timme försvinner som en halv minut därinne, och jag är alldeles utpumpad efteråt.

Sen var jag på arbetsförmedlingen, sprang till ritz och köpte en fralla, hem och slängde i mig den och sen ner till slottsgården för att träffa chefen, fått schemat och blivit hälsad välkommen på avdelningen, känner mig väldigt välkommen, SKÖNT!

Sen hem igen och då kom sandra josse och alla barnen för lite fika. Myyyys! Fast stackars axel fick näsblod och blev jätteledsen och bloade ner överallt här. Lilla hjärtat.

Sen ner till affären för att försöka få i hop en veckas måltider osv på 150 kr, är väldigt nöjd att jag är som en liten tant och hittar alla extrapriser, alla billiga märken och PLUS att jag har egen kasse med mig till affären. 1,50 för kasse varje gång man handlar blir dyrt!

Och sen har jag handtvättat massa kläder eftersom jag inte har nåt rent och ingen tvättid förrens på fredag, och nu ska jag strax städa lägenheten och byta sängkläder, mår illa när det är skitigt och stökigt.

Jaha, där har jag visst gått i genom hela min dag i detalj. Ingen aning om varför.

Börjar min introduktion redan i morron och 3 dagar framåt, så känns hastigt och lustigt att slänga sig in i jobb direkt när jag inte jobbat på så många månader. Men det ska nog gå bra!

* Jag har i alla fall bra fysisk hälsa. Inte ens lite rökhosta.

* Jag har en familj som BRYR sig

* Jag har en pojkvän som finns där för mig dygnet runt, sju dagar i veckan (det hade jag inte för 1 år sedan)

* Jag har en mysig och alldeles perfekt lägenhet med både bredband tv och två charmiga katter (det hade jag inte för 1 år sedan)

* Jag är drogfri (det var jag inte för 1 år sedan)

* Jag har en bra utbildning som KOMMER att ge mig jobb, om jag bara har lite tålamod

* Jag har inga betalningsanmärkningar längre

* Jag går för första gången på många regelbunden terapi hos en terapuet som jag faktiskt gillar och litar på, och känner att det HJÄLPER lite varje gång jag varit där

* Jag har 3 underbara syskonbarn som faktiskt funkar utmärkt som substitut för egna barn

* Jag har inte skurit mig på nästan 3 månader, och inte tagit någon överdos på nästan ett år

* Jag har varit nere på bottens botten, varit med om värsta tänkbara scenarion ett antal gånger, men jag har fanimej ALLTID tagit mig upp till toppen igen. Och jag är nära till att snart hålla med min tearpeut som säger att jag är en enormt stark och självständig och SMART tjej

* Jag har 3 säsonger family guy och 3 st kanelbullar som jag lyckligt hittade i frysen att roa mig med i kväll

Det var värt ett försök i alla fall.

Det är mycket bekymmer just nu. Små bekymmer, men många- som tillsammans blir en enda stor svart boll av ångest och problem.

Har fått dra ner på medicinen till halva dosen, för jag har så få tabletter kvar och inte råd att hämta ut nya. Det känns. Inga ångestdämpande kvar heller. Det känns som att kasta sig ut för en skyskrapa utan nå som helst skyddsnät.

Just nu har jag egentligen ingen anledning att gå upp ur sängen på morronen. Jag är så TRÖTT på alltid vara omgiven av bekymmer och att aldrig aldrig bara få leva och känna att allting flyter på. Mitt liv flyter ALDRIG.

Rensade kylskåpet på den sista maten innan jag åkte till karlshamn över helgen, allt är slut, och jag är så pinsamt tacksam över att jag fick pasta och sojakorv med mig hem av kajan, det får jag försöka klara mig på i veckan.

Jag hatar att leva så här. Det finns liksom ingenting att se fram emot under dagarna, inte ens en god måltid.

Och jag väntar spänt på besked om sommarjobbet, för varje dag som går och hon inte ringer så tappar jag hoppet mer och mer. Jag behöver en LÖN varje månad!!!

Jag behöver mediciner, jag behöver kaffe, jag behöver kattmat osv osv osv

Jag kommer att gå in i min bubbla ett tag nu, min ständiga försvarsmekanism för att inte tappa fotfästet helt. En bubbla där inget kommer in, och inget kommer ut. Där allt jag gör går på ren rutin, utan känsla eller närvarande. En bubbla där jag enbart försöker överleva tills nästa uppförsbacke kommer.

Och det kan ta tid.

Det brukar det alltid göra.

Så varför skulle det vara annorlunda denna gången.

Mina syskonbarn har varit och lagt maskrosor på mammas grav i dag, sött!

Så synd att dom aldrig hann träffa sin mormor, mamma hade varit överlycklig för 3 underbara barnbarn!

Men barnen är införstådda med att mormor bor i himmeln, som axel brukar säga när han gungar " Jag ska gunga JÄTTEhögt, ända upp till mormor!"

En helt ok helg är över och nu sitter jag och sörplar kaffe och lyssnar på regnet. I morron ska jag på anställningsintervju och jag är rätt nervös. Och bara av en anledning, att hon kommer att ställa jobbiga frågor. Som varför jag inte jobbat sen september, och varför jag varit sjukskriven så mycket. Och jag kommer att behöva säga att jag har haft psykiska bekymmer,. och jag är rädd att hon kommer att ha få samma reaktion som min förra chef. Och jag måste komma i håg att ha långärmat, mina armar skriker ju inte ut friskhet precis.

Jag vill så gärna börja jobba igen!!

Men efter det som hände förra veckan är jag livrädd att alla arbetsgivare kommer att vara likadana, att ingen vill anställa mig och är paranoid över att det går rykten om mig så att jag ALDRIG kommer att bli anställd i denna kommunen igen.

Vilket är så himla synd för jag ÄR bra på mitt jobb!

Oh well, jag kan bara visa mitt bästa jag och hoppas på det bästa!

Känslolösheten fortsätter. Nu är det faktiskt finns ett par saker i mitt liv som jag BORDE vara ledsen över, så känner jag...ingenting.

Känns varken nyttigt eller bra. Begravda känslor kan vara förödande när allt plötsligt kommer upp till ytan igen.

Funderat starkt på att lägga av med seroqulen på eget bevåg eftersom läkaren vägrar byta ut dom mot nåt annat, eftersom hon tycker att jag inte gett tabletterna en chans än. Men jag bör nog fortsätta ta dom, gud vet vad som händer med mig annars.

oh well, ska upp 7 i morron så funderar lite på sängen. Eller inte. vi får se.

Jag råkade köpa fel sorts samarin denna gången, den var SKITÄCKLIG!!

vilken besvikelse.

En tjej, i min ålder. Diagnosen borderline, med många års självdestruktivitet, drogberoende och självhat bakom sig.

En kväll efter några öl och imovane hoppar hon från femte våningen.

Överlever. Men är förlamad för troligtvis resten av sitt liv.

Det är FÅ som kan skriva så trollbindande och få som kan få okunniga persnoer att verkligen FÖRSTÅ helvetet med att leva med psykisk sjukdom.

Jag har blivit beroende av hennes blogg, och den finner ni här:

www.handleder.blogspot.com