En arbetskompis( en sån där frågvis käck sak) dök upp bakom mig när jag tog kvällsmedicinen på jobbet i dag och frågade varför jag käkade mediciner. Jag funderade blixtsnabbt på i fall jag skulle vara ärlig eller typ säga att det var huvudvärkstabletter.Men vägrar skämmas så:

Jag- Jo jag har en sjukdom som heter borderline

hon funderade lite snabbt

- Ahhh, ja det är väl den där sjukdomen man får när man råkat ut för en bilolycka va?

Jag- (?????)

Jag- eehh ja jo just det. Nåt sånt ja.

wtf?

Det går bra att jobba. Alla är snälla och jag känner mig välkommen. Dock kan jag återigen konstatera att jag föredrar hemtjänsten framför serviceboenden. I hemtjänsten får man vara ute mycket, det är varierande arbetsuppgifter, tiden går skitfort och dom äldre är inte riktigt lika dåliga och skröpliga som dom är på boenden. Hela atmosfären där inne är deprimerande, gubbar och tanter sitter och sover överallt och enda höjdpunkten är måltiderna, och nästan alla går och lägger sig runt ÅTTA.

Men men det ska nog gå bra, när jag väl började jobba så kändes det faktiskt aldrig som jag varit i från jobbet. Man kommer snabbt in i det.

Har en konstig ångest i dag. Väldigt orolig för att jag bara har 2 seroquel kvar, och ingen aning när jag får pengar så jag kan hämta ut nya. Plus att jag som sagt får ta mindre dos nu och det känns mycket mer än vad jag trodde. Magont, nervös, huvudvärk och har jättesvårt att sova om nätterna.

Och mina katter går runt och gnäller klättrar på mig hela tiden, för jag har jättelite kattmat kvar så dom får bara mat 2 ggr om dagen, och bara miniportion.

Gabbe har legat vid matskålen sen i går kväll och hoppar på mig så fort jag går in i köket. Stackars kissar, som måste ha en fattig matte.

Nu ska jag fixa två sojakorvar med ketchup som får bli dagens måltid innan jag börjar jobba kl 14.