Jag märker att jag låter min blogg dö ut, mer och mer. Både medvetet och omedvetet. Kan inte vara kul att följa en blogg med knappt ett inlägg i veckan, men jag känner mindre och mindre behov av att skriva för allmänheten. Pennan glöder dock varje kväll i min privata dagbok, ni vet en sån där med penna och papper.

Har forftfarande en hel del tappra bloggläsare kvar, men jag funderar ändå på att sakta men säkert lägga ner och sluta skriva här helt och hållet.

Men att radera 3,5 år av mitt liv känns oerhört jobbigt. Tusentals inlägg, alla underbara bloggläsare som peppar och stöttar men jag tycker det börjar bli jobbigt att bli förknippad med min sjukdom konstant.

Nu har någon på mitt nya jobb läst, eftersom en arbetskollega plötsligt frågade medlidande hur det var, att hon "visste allt", att dom hade snackat lite med varandra och att alla hoppades jag mådde bra och att jag skulle forstsätta kämpa på och sådär. Vilket såklart känns jätteskönt att få omtanke, men jag vill inte längre att folk ska veta allt om mitt inre, skapa en uppfattning om mig genom min blogg, utan skaffa en helt egen uppfattning av mig utan att veta nånting om min bakgrund.

Vill inte bli behandlad annorlunda, att folk ska disskutera mig på lunchrasten. Att ALLA ska veta om mina självmordsförsök,f.d drogproblem och självdestruktivitet.

Jag vill bara flyta runt och vara JAG. Inte "hon med bloggen".

Men jag ska fundera på det. Jag tycker så mycket om min lilla blogg, och veta att möjligheten finns att skriva av sig all skit när man som mest behöver.

Så jag sover på saken.