Som vanligt blev jag lurad. Snuvad på konfekten. Man tror man mår bra och att allt ska vara sådär normalt och trevligt resten av livet.

Men det känns som jag kämpar mot nåt osynligt, nåt lurigt, som är överallt och ingenstans samtidigt. Som hugger mig med kniven i ryggen när jag minst anar det.

Jag klarar helt enkelt inte att leva "normalt". Jag har gjort precis som "alla andra gör". Jag jobbar, jag sover, jag äter, jag träffar vänner, jag umgås med min pojkvän och hittar på grejer på helgerna, jag städar, jag storhandlar, jag tvättar , jag är social och snäll och trevlig och gör inte så mycket väsen av mitt mående längre alls.

Men sömmarna börjar spricka.  Jag längtar till jobbet för att distrahera mig, när jag är där längtar jag hem för att jag inte orkar le le LE hela tiden. Jag längtar efter piller, jag längtar efter rakblad, jag längtar efter droger, jag längtar efter att halsa en flaska vodka och sluta tänka.

Tårarna har fastnat därinne nånstans, kan inte gråta hur mycket jag än skulle behöva det. Vill skära upp armen till jag ser fettvävnad och senor.

Jag vet bara inte vem jag är.. jag kan inte vara som alla andra, men jobbar röven av mig för att vara just det. Men vem ska jag annars vara?

Det känns som jag är en väldigt väldigt liten flicka med alldeles för stora skor.

Och undrar konstant vad MENINGEN är? vart ligger njutningen? VARFÖR VARFÖR  ska jag göra allt det här man förväntas göra med livet?? vad går det ut på?? vad är priset? NÄR är man lycklig, NÄR är man nöjd, och den största frågan av alla : KAN MAN ENS VARA NÖJD?? KAN MAN ENS VARA LYCKLIG??

Äh en theralen, en kopp kaffe på uteplatsen, och i morron börjar ekorrhjulet igen.