När jag fick diagnosen borderline blev jag inte särskligt berörd eller omtumlad eller kände att "pusselbitarna föll på plats". Det spelade ingen roll VAD det är för fel på mig, jag ville bara veta hur man blir FRISK.

Det var mer mina läkare och psykologer som tjaffsade om denna jävla diagnos. Att allt skulle bli mycket bättre nu när jag fått det svart på vitt.

Jag har fattat hela tiden att jag har en personlighetsstörning, och symptomlistan på borderline stämmer in från början till slut. så föga förvånande från min sida.

Men mår jag bättre nu? bara för att jag vet? för att dom bytt medicin?

nej.

vissa stunder tror jag det. Men störningen i min hjärna gör fortfarande på gång som den alltid har gjort. Går från överlycklig till suicidal inom loppet av en dag. ibland bara några timmar. Och varje gång jag är däruppe i toppen tror jag att jag blivit frisk. Men jag blir lurad av mitt eget huvud...gång på gång på gång..

Min självkänsla FINNS inte. Enligt mig själv är jag inte värd mer än en hög hundskit. Jag känner mig fetast i världen, fulast, dummast mest värdelösa jävel som inte ens kan fixa ett jobb, sluta äta choklad eller gå på stan med huvudet högt. Känns som alla stirrar på mig. äcklas av hur fet jag är och tror alltid att det syns att det är nåt fel på mig.

Frågan är hur länge man orkar?

hur länge man orkar 500 olika sinnesstämningar varje dag. och ALDRIG känna att man är en värdefull människa.

Mitt förnuft vill säga emot, men min störning låter inte förnuftet komma i närheten av hjärnan.

vill bara bli normal, bli den riktiga Maria, om hon finns djupt begravd därinne nånstans????