När jag fick diagnosen borderline blev jag inte särskligt berörd eller omtumlad eller kände att "pusselbitarna föll på plats". Det spelade ingen roll VAD det är för fel på mig, jag ville bara veta hur man blir FRISK.

Det var mer mina läkare och psykologer som tjaffsade om denna jävla diagnos. Att allt skulle bli mycket bättre nu när jag fått det svart på vitt.

Jag har fattat hela tiden att jag har en personlighetsstörning, och symptomlistan på borderline stämmer in från början till slut. så föga förvånande från min sida.

Men mår jag bättre nu? bara för att jag vet? för att dom bytt medicin?

nej.

vissa stunder tror jag det. Men störningen i min hjärna gör fortfarande på gång som den alltid har gjort. Går från överlycklig till suicidal inom loppet av en dag. ibland bara några timmar. Och varje gång jag är däruppe i toppen tror jag att jag blivit frisk. Men jag blir lurad av mitt eget huvud...gång på gång på gång..

Min självkänsla FINNS inte. Enligt mig själv är jag inte värd mer än en hög hundskit. Jag känner mig fetast i världen, fulast, dummast mest värdelösa jävel som inte ens kan fixa ett jobb, sluta äta choklad eller gå på stan med huvudet högt. Känns som alla stirrar på mig. äcklas av hur fet jag är och tror alltid att det syns att det är nåt fel på mig.

Frågan är hur länge man orkar?

hur länge man orkar 500 olika sinnesstämningar varje dag. och ALDRIG känna att man är en värdefull människa.

Mitt förnuft vill säga emot, men min störning låter inte förnuftet komma i närheten av hjärnan.

vill bara bli normal, bli den riktiga Maria, om hon finns djupt begravd därinne nånstans????

 

Maria

1 april 2011 07:34

Jag förstår hur du tänker! När jag fick min diagnos drog jag en lättnadens suck, glad att veta varför jag är annorlunda. Nu känner jag snarare att jag har massa annat som inte är borderline. Väntar visserligen på mer utredningar.
Jag är inte gladare över att ha stämpeln. Trodde dock att det skulle bli bättre för att folk då vet varför jag är så hetsig, varför jag överreagerar, varför jag skiftar humör i ett sjukt tempo.
Det som hände var dock att i samband med min diagnos så försvann folk.
De jag har kvar idag är självdestruktiva människor, egentligen det sista jag behöver, men jag vill fan inte vara ensam.
Noll stöd av familjen, så jag tror nästan att det var bättre att inget veta, då hade man vänner iaf.
Eller inte vänner, för de hade inte dragit för en sån sak..
Men vi ska klara av detta!
Du har din familj som verkar ge dig ett stöd som är guld värt! Det glädjer mig!
Kram

http://Www.fenix.bloggplatsen.se

Maria

1 april 2011 13:44

Tack för dom kloka orden Maria!
och ja vi SKA fixa det, vi är också värda ett bra liv!!!

KRAM**

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Bläddrar bakåt i min blogg och blir ibland riktigt illa till mods. Läser om inlägg med droger, överdoser, rakblad och blod och sjukhus, PIVA, intensiven och en total ovilja att leva. Och inser en sak jag borde tänka på oftare, hur jävla långt ja...

    Jag gick länge runt och tyckte att alla att män var rövhål. Mina erfarenheter sa detta till mig. Av dom 6 pojkvänner jag haft så har fanimej alla varit kompletta skitstövlar,psycho, manipulerande och stampade ner mig tills jag var absolut in...

Jag är en sån som väldigt sällan får biverkningar av mediciner, ja förutom viktuppgången då. Men en rolig sak är att seroquel har som sällsynt biverkning "ökad sexlust", och så har även mirtrazapin. Och DOM är dom enda biverkningarna jag åkt på. På B...

    Haft tele-tid med läkaren nu. Jag hann knappt säga något innan hon typ nästan skrek JAG SKRIVER INTE UT BENSO!!! eeehhh jag sa inte det heller? Hon frågade om jag ville bli inlagd. Jag sa nej, att om jag är inlagd kan jag inte knarka och...

    Ibland saknar jag personen jag en gång VAR. Hon var så annorlunda. Hon hade så kul. Hon sparkade ångesten i röven och levde som morgondagen aldrig fanns. Hon hade aldrig tråkigt. Var hon rastlös, tog hon en spontant tåget till en annan sta...