Ni trodde säkert denna bloggen var nerlagd. Det trodde jag med. Men eftersom närmre 100 personer fortfarande går in här varje dag, så tänker jag starta upp skiten igen.

Det går neråt just nu. Väldigt neråt. Och det känns skit eftersom jag äntligen tyckte att jag började leva ett "normalt" liv. Egen fin lägenhet, ett bra jobb som jag är duktig på och trivs med, en riktig och underbar pojkvän. Det funkade ett ganska bra tag. Flera månader. Jag undantryckte ångesten, gjorde allt som "normala" människor gör. Avslutade min samtalsterapi och gjorde inga som helst medicinändringar, FAST jag innerst innerst kände att det var inte bra...där inom mig. Mardrömmar varje natt, nervös, orolig, manisk, och insåg att jag tillsut blev mer och mer lik en robot.

Allt sprack och gick sönder.

För 5 dagar sedan satt jag i en pöl av mitt eget blod på golvet, kökskniven i handen, hallucinerade om "gubbar" utanför mitt fönster som sa att jag skulle sätta ut kakor till dem, de tog sig in genom min altandörr och gömde sig bakom gardinerna och hetsade mig att skära mig mer...och mer...och mer.

Helt plöstligt var lägenheten full av människor. Poliser, ambulansmän och familje medlemmar. Min syster blev utförd av en polis utanför eftersom hon skrek rakt ut när hon såg mig liggandes i mitt eget blod och vi fick inte ses förrens dom förde mig härifrån.

En polis i varje arm, en extremt lång biltur till karlskrona och tvångsinläggning på psykakuten. 3 liter vin i mitt blod, därav inga mediciner.

kaos kaos kaos. Blev bundis med två andra psyk-patienter. röka röka röka.kaffe kaffe kaffe. hemlängtan.

Läkaren hade exskem och var konstig och ville inte ändra i mina mediciner utan min vanliga läkares tillåtelse.

 En månads vänte-tid till henne.

Kaj var hos mig flera dagar. Nu är jag själv. Han lämnade 2 av sina egna stesolid. Dom är redan slut.

I mrogon börjar jag jobba igen.

Precis när man tror man är frisk så spottar ödet en i ansiktet och skrattar och säger DET TRODDE DU VA!!?