I dag ska jag gå upp till mormor och hälsa på. jag har inte träffat henne sedan hon blev inlagd på sjukhus för en månad sen, och ett tag innan dess med. jag har så dåligt samvete för det så det kryper i mig.

Sandra har varnat mig att jag inte kommer att känna igen henne. Hon kan inte gå längre, utan har rullstol, hon kan inte äta alls, utan får sondmat i magen, hon väger nu 33 kg och är totlat förvirrad och konstig av allt smärtstillande. Tumören har gjort så att matstrupen inte fungerar längre. jag får så ont i magen av det här.

Mormor ska inte vara sådan. hon ska baka bullar, gå på kalas, greja i trädgården, vara ute och köra med bilen och vara välmejkad och finklädd. som hon ALLTID har varit.

Och alla bara pratar om att vi får nog på första gången på 25 år fira jul hos någon annan för hon kommer inte leva hösten ut. jag lyssnar inte på det. jag ignorerar det.

Jag är livrädd för att gå upp där......