Direktlänk till inlägg 9 maj 2011
Det måste vara den finaste ofördärvade lyckan i hela i världen, att få ett eget barn. En liten ny person som är gjord av dig och din parnters gener.
Längtan efter barn har funnits med mig några år, och i år fyller jag 30. Egentligen perfekra åldern för att skaffa barn. Jag har redan den perfekta pappan. MEN jag kommer aldrig kunna fundera ens på att skaffa ett barn förrens jag är stabil och frisk och kan sluta med alla starka mediciner som mitt foster skulle kunna ta skada av. Och jag måste vara psykiskt frisk, ha en bra ekonomi och helt komma till en dag då jag kan slänga alla mina mediciner och bara lvea det RIKTIGA livet.
Jag hatar egentligen svenssonliv. Det enda som lockar , med enorm styrka är att göra ett liv som som jag kommer ha en ofattbar kärlek till, och det kommer vara min/mina viktigaste pesoner här i livet för alltid. Hur stark är inte en sådan känsla? Och hur jävla mycket ger det inte till livet? EN HEL UNDERBARA MASSA mening, lycka och kanske skulle min ständiga existentiella svindel försvinna och mitt SKULLE få en riktig mening. Ett nytt liv som jag har ansvar för, som jag ska låta ha världens bästa barndom och älska gränslöst. DÄR snackar vi en vettig mening med livet.
Kanske jag äntligen skulle bli hel. Känna att jag har en uppgift/ en roll (att vara mamma)
Men jag blir väldigt nedslagen ändå. För gudarna vet när jag kan leva utan mediciner och överleva. Och jag är så rädd att MIN tid som mamma kommer att rinna ut i för hög ålder.
Men ingen ska hindra mig från att längta. Att en gång få gå där med magen själv i vädret. Och nogon senare skulle slänga sina knubbiga armar om mig och säga jag ääskar diiig mamma.
Detta är den största moroten jag har i mitt liv. Och fan ta den som ens försöker ta den i från mig.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | |||||||||
2 | 3 | 4 | 5 |
6 |
7 |
8 |
|||
9 | 10 |
11 | 12 | 13 |
14 |
15 | |||
16 |
17 | 18 | 19 | 20 |
21 |
22 | |||
23 |
24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
29 | |||
30 | 31 |
||||||||
|