1. Mår illa mest hela tiden, speciellt när jag ätit nånting.

2. Har halsbränna konstant.

3. Läste att när man tar pencillin så kan p-piller sluta fungera som dom ska.

På fredag när jag får lön är det förtsa jag köper ett gravtest.

blir svettig av blotta tanken. jag kan INTE bli med bebis nu.

ser det här ut som en blivande morsa eller?

  neee just det.

Vill bara förklara vissa saqker för oroliga själar omkring mig(speciellt min famjilj).

Jag tar piller JA(som jag fått på recept och som jag SKA ta), men jag MISSBRUKAR inte dom. misstaget jag kan göra är dock att blanda dom med alkohol. Jag är INTE en knarkare (lite hasch nån gång i halvåret tycker jag inte klassas som knarkare), och jag dricker alkohol JA, men jag MISSBRUKAR inte den. jag dricker inte varje dag, bara när jag känner att jag bgehöver avkopplingen som ett pat glas rödvin kan ge. men det är inget jag känner att jag MÅSTE dricka hela tiden. det skulle jag för det första aldrig ha råd med och för det andra inte kunna sköta mitt jobb, och mitt jobb betyder jävligt mkt just nu.

och jag får väldigt dåligt samvete när min syster säger att hon är så himla nervös för att jag ska bo själv igen, eftersom hennes största mardröm är att hitta mig död i lägengheten, eftersom ingen kan "hålla koll" på mig där.

Jag har INGA självmordsplaner eller (några seriösa) självmordstankar just nu. jag VILL leva, och försöker bara härda ut tiden till jag mår bra igen. vilket jag veeeet kommer bli mkt mkt mkt bättre när jag får eget boende igen. så älskade sandra var inte nervös för att jag ska bo ensam. det är ju DÅ hälften av mina jobbiga bekymmer försvinner och därav också känslan av att vilja "bedöva" mig hela tiden.

jag sticker inte under stol med att jag har en rejäl svacka just nu. vilket jag haft många ggr förr. men jag vet oskcå hur meningslöst det är att slänga i sig en burk piller och en flaska vin eftersom det bara slutar med ambulansfärd och pinsam uppvakning på intensiven och totalt onödiga sjukhuskostnader.

det kommer inte hända igen. för det leder ingen vart.

jag klarar mig. det har jag alltid gjort. hur jobbigt det än har varit.

Att käka xanor och dricka rödvin samtidigt känns ju lite så där lagom självdestruktivt. jag vill inte leva i den riktiga världen just nu. den är för klar, för mkt jag inte vill se. vara medveten om. jag föredrar min dimma just nu. där allt är begränsat.

håller mig ren och nykter på jobbet i alla fall. alltid nåt. känns bara så himla tungt just nu. stressigt på jobbet, och sen hem till ett ställe där allt är kaos , där jag inte kan slappna av. enda gången jag kan slappna av och släppa allt är när jag lägger mig på kvällen med imovane i blodet. sova är det enda trygga stället jag har. stället där allt försvinner. är så social på jobbet, att jag inte orkar mer när jag kommer hem.

umgås knappt med mina systrar heller. vilket jag gjort varje dag innan.

min enda tanke just nu är att HÄRDA UT , ÖVERLEVEA.

tills allt blir vackert igen. och jag kan le. på riktigt. och jag slipper magont varje dag., och jag slipper knapra piller för att fly från livet.

men det känns så långt dit. och så omöjligt. efter4som jag inte vet hur jag ska bete nig för att komma dit.

dit jag velat så länge.

till lyckans land.

  Det är lite märkligt att glida runt i nåt sorts ingemansland. inte bry sig. inte känna. inte längta. inte gråta. inte skrika. skratta när jag ska. göra allt på rutin, mekaniskt. blicken är ständigt tom.

ger blanka fan i allt. folk kan vara arga på mig och jag reagerar med en axelryckning. skiter i flytten. sköter jobbet som jag ska. går och lägger mig när jag ska. äter när jag ska. ingenting liksom riktigt finns i min värld just nu. vet knappt vad som är verkligt och vad som är i mitt huvud.

cyklade förbi mitt ex och hans nya tjej pussandes utanför hans lägenhet i dag, och jag bara vinkade och log. LOG!! och glömde det sekunden efter.

åkte bussen i morse och glömde för ett ögonblick vart fan jag skulle hoppa av nånstans, och bara hoppade av. fick gå 1 km till jobbet.

En kille gillar mig. jag skulle kunna gilla honom. men bryr mig för lite. han bara finns. där nånstans. precis som allt annat.

men ändå uppträder så jävla NORMALT. inför alla som inte har med mitt mående att göra.

fattar inte mkt vad det är med mig.

och inte ens det bryr jag mig.

ger blanka fan i vilket.

Skillnaden på mig på lyrica och skillnaden på mig med xanor är som natt och dag.

Maria på lyrica var som en påtänd duracell-kanin som var uppe i varv hela tiden, översocial och den som flippade på alla fester. kysste alla i sin väg, startade samtal med okända på tågstationen, höll på att greja och pyssla dygnet runt utan att kunna sitta still, ruffsade om okända barns hår i affären för att jag helt enkelt inte kunde låta bli, kunde inte vara ensam, ringa smsa hela tiden, och tyckte 2 timmars sömn om natten räckte alldeles lagomm för att sen hålla i gång 20 timmar till utan uppehåll.

min kropp orkade inte mer.

Maria på xanor är en knarkare på neråttjack som tar hundra år på sig att göra sig i ordning på morronen, har börjat gå i stället för springa, dragit mig undan i stället för att härja, blir försenad till vårdtagare på jobbet eftersom jag fastnat på nån trapppa med en cigg och blicken upp i himmeln. har börjat samtala istället för att sluddra högljutt. och jag känner ingenting. absolut ingenting. inför nånting. gällande nånting.

jag vet egentligen inte vilket som är värst. eller att föredra.

Maria utan nånting alls?

nej för den Marian bara försöker ta livet av sig hela tiden. och fördärvar sina solbrända armar med fula blödande sår. och känner åt helvete för mkt. om precis allting.

finns det inget lagom?

Vissa dagar känner jag mig enormt sårbar. skör som ett ägg. ett glas av porslin som det borde stå "hanteras varsamt" på.

Mår bättre. det gör jag. medicinerna hjälper. men jag känner mig samtidigt väldigt avtrubbad och "inne i min egen värld" titt som tätt. kan sitta och titta ut genom fönstret och filosofera en timme, kanske med ett lite leende på läpparna dock.

Men är livrädd, och då menar jag totalt LIVRÄDD för att nånting dåligt ska hända nu. jag nästan liksom väntar på det. jag brukar inte få vara harmonisk och ha flyt. så det kommer. alldeles strax. hoppas det är skonsamt bara.

Undviker allt som kan göra mig mänsklig och känslosam igen. kärlek är helt uteslutet just nu. sex javisst. men sen dumpar jag dom iskallt och ser inte tillbaks. mitt hjärta är låst för en lång lång tid framöver.

jag försöker att att inte tycka om människor eller fästa mig vid något överlag. försöker på något vis utveckla mig själv till en robot. jag tror jag överlever bäst på det sättet.

ingen får komma mig för nära. då backar jag. brutalt.

jag är en varm och öppen och gullig person på jobbet, mot vårdtagarna och personal...jag tror ingen ser hur känslokall jag egentligen är.

min favorittant dog förra veckan. alltid när det hänt förr har jag stängt i mig på jobbtoaletten och gråtit, för EGENTLIGEN är jag en extremt känslig person som bryr mig så fruktansvärt mkt om andra, och fäster mig lätt.

denna gången tillät jag inte en enda tår. la pengar till blommor. och....så var det med det.

detta känns inte särskilt hälsosamt alls. men just nu är det ren överlevndadsinstinkt för mig. jag måste överleva min sjuka hjärna. och det här är just nu enda sättet.

som att sätta en stor bedövingsspruta rakt in i hjärnan.

Så var jobbehelgen över. den har varit lugn och bara dom bästa som har jobbat. ledig i morron. dock trodde jag att alla mina bekymmer med visdomstanden skulle försvinna när jag drog ut skiten. tvärtom. det har gjort ont konstant sen jag drog ut den, och går på ipren dygnet runt. och i helgen har såret börjat varas och blöda och jag suger konstant på halstabletter för smaken av var och blod får mig att vilja kräkas...:S

ringde till jourtandläkaren i dag som sa att detta verkligen inte var normalt, så det blir en tur till tandläkaren i morron igen...SUCK...jag är så trött på min käft så jag skriker snart rakt ut!!!!

blir väl antagligen penicillinkur och renspolning av såret och FÖRHOPPNINGSVIS starkare värktabletter.

tur jag har mina xanor. blir en extra sådan innan jag ska dit i morron. fast jag kommer väl ändå att gråta och skaka. precis som vanligt.

sveper ett glas rosevin nu för jag inbillar mig att alkohol att hjälpa mot smärta. eller ville jag bara ha lite alkohol. vad vet jag.

märker av dom ändrade medicinerna. lite mera harmonisk och inte så galet mkt uppe i varvf som jag varit på senaste. inte kunnat sitta stilla en sekund och behövt umgås med någon HELA TIDEN. nu är jag fullkomnligt nöjd med att sitta ensam med en bok en hel kväll och stänga av telefonen.

dock är den enda lilla nackdelen att jag nästan blivit FÖR lugn. går runt som en hippie, med filosofin "det jag inte hinner i dag gör jag en annan dag" och rycdker på axlarna. och allting tar lite längre tid. att göra sig i ordning på morronen, laga mat, kvällsbestyren...osv.

men förhoppningsvis är det väl övergående. så det blir lite mera fart i mig sen.

det är inte riktigt "jag" att vara lugn som en ko. ha ha.

aaaanyhow, så sova tidigt i dag för måste ringa tandis i morron direkt när dom öppnar. wish me luck!