Blir inte mkt skrivande här just nu. Datorn hemma vägrar funka och jag har i princip lagt av med att använda internet helt. Nån sorts befriande känsla ändå. Man kan göra massa andra saker i stället för att dega framför datorn hela kvällarna som jag gjorde innan. Är på bibblan och ska bulla upp med fler böcker, så jag har nåt att göra om nätterna.

I övrigt har jag så mkt på min att-göra-lista att allting bara blivit kaos och jag vet inte vart jag ska börja. så det slutar som vanligt med att jag får kortslutning och inte får nånting alls av dom viktiga sakerna att gjorda. Och eftersom jag TVUNGET skulle köpa julklappar till alla jag tycker om så har jag nog knappt råd att betala hyran denna månaden. och plus att jag handlat hemma massa mat och hygienartiklar så pengarna har bara försvunnit. Jag FATTAR inte hur soc menar att man ska klara sig på 5000, när man har en hyra på 3600 och massa andra räkningar, bland annat tvlicensen och studielånet och mobilräkning. och sen mat på det. hur går ekvationen i hop?

Visst att man inte ska leva i överflöd på socialbidrag, men man ska väl kunna leva MÄNSKLIGT?

Lever i nån sorts limbo. nån sorts förnekelse-stadie. jag ignorerar allt det svarta därinne och försöker göra mig själv helt blank. ingenting betyder nåt. ingenting känns viktigt. jag gör saker på rutin. städar, duschar, äter, går ärenden, går på tillställningar jag ska vara på. men jag gör ingenting med GLÄDJE. jag bara gör. eftersom jag inte vet nåt annat sätt att hantera situationen på.

Dock helt drogfri. inte ens smygblossat på en hasch-pipa. så lite duktig är jag allt.

Men jag vet liksom inte hur jag ska gå vidare? Allting står still. världen snurrar omkring mig men själv går jag i slowmotion.

jag kanske kan klara mig ett litet tag till på att vara så här. men jag tror att allt kommer brista snart och jag får ett sammanbrott igen. jag kan snart inte hålla alla demonerna inom mig längre. dom kommer tränga i genom huden på mig. och jag vet inget sätt att stoppa dom.

Nu ska jag upp till dennis och lämna cigg. och i morron blir det nyårsfirande med dom bästa.

Har skaffat internet i lägenheten, men dock är det nåt fel på datorn så det går ändå inte att använda det. Alltid är det nåt som ska strula.

Jag mår mest...ingenting just nu. Blev kallad till "krismöte" förra veckan efter mitt lilla äventyr med rakbladet. Det var inte kul, för det var en alldeles ny läkare som jag aldrig träffat plus att hon hakade upp sig på att jag skulle vara missbrukare, att det är DET som är mitt problem. Hon fattade ingenting när jag försökte förklara att jag haft problem med depressioner sen tonåren och det är endast det senaste halvåret som jag använt mig av alkohol och hasch då och då för att självmedicinera mig själv. tyngre droger tar jag aldrig, det som hände förra helgen var en ENGÅNGSFÖRETELSE.

Så för att bevisa henne fel så har jag helt lagt ner rökat, och dricker inte en droppe på vardagarna utan bara när det är fest och vid speciella tillfällen. och då LAGOM. i fredags drack jag 4 öl. så jag KAN VARA UTAN SKITEN.

Mina problem är djupare än så, och det är just DET som jag behöver hjälp med, och inte "missbruket".

Men för alla som är arga på mig och tycker jag beter mig som idiot så kan jag tala om att jag gör ALLT just nu för att ordna upp mitt liv. mer kan jag inte göra.

Men det är svårt när man inte får rätt hjälp från vuxenpsyk. och det är svårt när man aldrig kan sova, och det är svårt när man får sån ångest så man kräks, och man inte får några ångestdämpande utskrivet eftersom jag tydligen är "missbrukare". Men TRO MIG jag försöker verkligen.

jag vill inte göra människor i min närhet illa längre. sandra behöver inte den stressen, hon har en bebis i magen att tänka på.

Min plan:

* hitta ett jobb eller praktik. bara jag får en sysselsättning.

*få ordning på ekonomin

* SLUTA med självdestruktiviteten, mina armar behöver inte bli fulare nu

* vårda dom omkring mig, visa min tacksamhet för att dom alltid finns där

äääh, försöka går ju alltid.

     jag älskar dig så mycket!!!!

Jag gör uppenbarligen aallt för att bara förstöra mitt liv ännu mera, i stället för att göra nånting åt det. Känns som jag gett upp. har prövat tusen olika mediciner testat tusen olika terapi-medtoder, men återkommer ALLTID till dom här djupa svackorna. så det känns som jag mest skiter i vilket.

Ett exempel på det hände i går/inatt. Jag.kaj och robban festade till det och stack ut på mingel och skulle ha lite skoj. och det hade vi. fram tills jag började dricka för mkt, bete mig märkligt, ramlade i hop på dansgolvet och blev utburen av vakterna och fick inte komma in mer. På nåt sätt, som jag inte ens minns så följde jag med 4 st helt okända snubbar hem enbart för att dom hade kokain hemma, och lämnade en både förbannad och förtvivlad kaj på torget som gjorde allt för jag skulle följa med honom hem i stället. men gjorde jag det? nej då. allt jag inte BÖR göra GÖR jag. jag utmanar ödet gång på gång, leker med mitt liv för att jag ändå inte tycker det är nåt värt.

drog massa kokain. rökte på lite. drack lite till. och när dom andra började skjuta upp heroin ville jag faktiskt inte vara med längre. stapplade ut, ingen aning vart jag var. hade telekontakt med kaj och virrade runt i karlshamn i evigheter innan han till slut hittade mig.

hög, full och rent jävlig. och förbannad på allt och ingenting och allmänt omöjlig och ville egentligen bara lägga mig ner och förvinna.

det som gör mest ont är att jag behandlar människorna som faktiskt älskar mig och bryr sig om mig med NOLL respekt. jag sviker dom gång på gång, dom tvingas gå och oroa sig för mig när dom har faktiskt har ett eget liv att ta hand om också. jag är en otacksam jävla subba som inte förtjänar att nån bryr sig om mig. sandra tycker jag ska tvångsinläggas, och börjar hålla med.

Min självdestruktivitet blir bara värre och värre, och jag bryr mig faktiskt inte ett skit om mitt liv längre. om jag hade varit inlagd hade jag 1. inte kunnat skada mig själv 2. inte dricka alkohol 3. inte ta droger.

och det hade nog varit bäst för dom i min närhet som snart mera liknar mina vårdare i stället för familj och pojkvän.

Den här personen är inte jag.

jag vet inte alls vem hon är.

och jag saknar den RIKTIGA maria.

vill bara få det söndriga lagat.

Min självdestruktiva sida börjar ta lite för extrema former nu. I måndags natt fick jag en rejäl ångest-attack och tog självklart fram rakbladet. Men det blev inte som det brukar när jag skär mig. jag hamande i nån sorts trance och kunde inte sluta skära, och jag kände ingenting så jag skar bara djupare och djupare. och plötsligt vaknade jag upp ur min trance och insåg att hela lägenheten var nerblodad. soffan, hela tvrumsgolvet, toaletten, mattorna, dörrarna och köksbordet och till och med kylskåpet och när jag tittade ner på armen så syntes den inte längre för allt blod och det bara fortsatte forsa. fick panik och ringde först till kaj sen till sandra, sen till ambulansen. för jag försökte ju inte ta livet av mig, vile bara dämpa ångesten.

ambulansmännen kom och stoppade den värsta blödningen med kompresser och körde mig till akuten.

Fick sy cirka 11 stygn på 5 olika alldeles för djupa sår. sen blev det raka vägen till PIVA i karlskrona. massa samtal och blev sen inlagd och hade extrakoll hela natten, dvs. någon som satt brevid min säng hela natten.

morgonen efter blev det ännu mera samtal med läkare. dom fixade en plats på psykavdelningen i karlshamn, men jag ville inte. jag hatar att vara på sjukhus och lovade att ha någon hos mig bara jag fick åka hem. så det fick dom ju gå med på till slut. och kaj har varait vid min sida ända sen jag kom hem. och min familj är skitorolig för att lämna mig själv igen.

Sandra hade städat min lägenhet när jag var i väg och hon hade fått en chock av allt blodet, och till och med drömt mardrömmar om det sen. och jag mår så dåligt över att dom ska behöva se sånt, eller ens behöva gå runt och oroa sig för mig.

Men jag KAN INTE HJÄLPA DET. det är som om min hjärna lever ett eget liv just nu. den vill bara att jag ska skada mig och hade inte kaj varit hos mig hade jag säkert skurit upp mig själv ännu mera.

jag VILL inte sluta mitt liv en blodpöl.

vet inte riktigt vad det är med mig. riktigt SÅ HÄR konstigt och dåligt har jag nog aldrig mått, det känns som jag är en helt annan person.

men jag är SÅ fruktansvärt tacksam för människorna runt omkring mig som bryr sig och älskar mig.

speciellt Sandra och min älskade kaj, ni är GULD VÄRDA.

Jag har verkligen försökt vara positiv. försökt vara stark och ignorera att allt bara tycks rasa omkring mig. Men det GÅR inte längre. jag är så trött på att varje dag ska behöva var en kamp, att ingenting är njutningsfullt längre. Att allt bara går ut på att ÖVERLEVA. Jag är trött på att mestadels behöva trycka i mig en gammal brödskiva eller euroshopper nudlar enbart för att få bort magontet, att jag inte längre äter måltider för att det är GOTT. jag är trött på att gå utan mediciner, och ha konstiga ryckningar i armar och i nacken, jag är trött på att inte kunna sova för att när jag lägger mig i sängen så blir det kaos i hjärnan och alla bekymmer som jag tryckt undan under dagen kommer alla fram på en jävla gång, jag är trött på att inte kunna ge min katt riktig kattmat, jag är trött på att ha huvudvärk hela jävla tiden och inte ha några tabletter att ta mot det, och jag är trött på att frysa i hjäl så fort jag går ut för att jag inte har några vettiga vinterkläder, och jag är trött på att behöva tigga en brödlimpa av pappa och sen komma på att jag ändå inte har något smör.

Jag har fixat alla papper och ansökningar till socialen, men det kommer aldrig in några pengar. för dom har "så mycket att göra". är ledsen och arg och uppgiven och fick sån panik att jag gav mig på rakbladet innan i dag. Mina armar blir bara fulare och fulare, tusentals ärrbildningar toppat med cigarettmärken som inte vill läka. När jag gick på mediciner grät jag i princip aldrig, nu gråter jag tio gånger om dagen enabrt för att jag är så fruktansvärt frustrerad över att INGENTING  NÅNSIN går min väg.

Vill må bra, kunna skaffa mig ett jobb igen, ha normal inkomst som jag själv förtjänat, kunna köpa gardiner och blomkrukor till min kala lägenhet, kunna röka när fan jag vill och äta varm mat en gång om dagen.

Det här är inget värdigt liv. inget liv jag är stolt över. och dessutom ett liv som bara blir värre och värre. jag har vägrat självmordstankar dom senaste månaderna, inbillat mig att jag är starkare än så. Men nu känns det så lockande...att försvinna...att lägga sig och veta att man inte måste upp till samma elände nästa dag. att alting bara bara skulle bli mörkt. och alla bekymmer skulle försvinna.

ska gå och möta älskling vid tåget nu. är glad att jag har honom i alla fall.

man får vara glad för det lilla.

men det börjar bli svårt.

Klockan är mitt i natten, kaj har precis gått och däckat och jag sitter mest och lyssnar på skithög musik och dricker rödvin. Har varit en trevlig kväll, med trevliga människor och Marcus botade min migrän med nån sorts akupunktering(stavning?), så till slut kunde jag med vara med och festa i stället för att ligga inne i sovrummet och spy.

Min svacka börjar ge med sig och jag börjar känna mig helt ok igen. Fortfarande inga pengar, och tusen andra bekymmer. men har helt enkelt bestämt mig för att jag VILL leva, och tänker göra allt för att fortsätta göra det. Livet kan försöka knäcka mig bäst fan det vill. jag har styrkan och viljan, och tänker INTE ge upp.

Man måste ha varit nere på bottens botten för att uppskatta dom små sakerna här i livet. Begär knappt nånting alls nuförtiden för att känna mig tacksam, eller glad och nöjd. ALLT är bättre än att ligga på golvet och skaka och gråta och leka med raklblad för att dämpa ångesten. Är så FRUKTANSVÄRT tacksam för dom människorna som finns omkring mig, hade aldrig klarat mig annars. Att det faltiskt finns människor som bryr sig om mig och hjälper mig så gott dom bara kan.

Är alldeles för full för att skriva märker jag. ska försöka hinna in i sovrummet, och krypa ner brevid den bästa i hela världen.

Börjar bli knäckt av mitt eget liv. Har nu gått utan pengar i...ja?...jag vet inte ens. Har INGET ätbart hemma. Får sno toapapper på offentliga toaletter och tigger mat hos alla jag hälsar på. Har skickat in alla papper till försäkringskassan och nu kan det ta upp till ytterligare en månad innan jag får pengarna. OM jag ens får min sjukskrivning godkänd. Med min underbara tur, så får jag säkerligen inte det.

och snart jul och allt. jag och kaj är hemma hos honom nu. ingen av oss har pengar och ingen av oss är särskilt uppåt. Inte ens en fylla för att bedöva sig kan man unna sig. Och dessutom har jag varit utan mediciner i 6 dagar nu och har fått extrema utsättningssymptom. yrsel, stickningar och domningar i händerna och fötterna och huvudet känns allmänt konstigt. och det känns som jag är på väg att gråta precis hela tiden. Denna veckan har jag knappt kunna ta mig ur sängen. har massa huvudvärk varje dag, och tvätten och disken ligger i stora högar och jag orkar inte ta tag i absolut nånting alls. Försöker verkligen rida ut den här stormen och ÖVERLEVA men allting har bara fallit. ingenting är bra. och jag har inte det minsta glädjeämne som kan ta mig i genom dagarna. Ett ynka choklad skulle kunna ljusa upp hela min dag. så jävla patetiskt.

och så jävla omänskligt att behöva leva såhär.

INGEN människa ska behöva leva såhär. Den enda skillnaden på mig och en uteliggare är att jag har en säng.

Vet fanimej inte hur länge till jag står ut.

Vill bara ha ett normalt liv. behöver inte ens vara ett lyckligt sådant. bara jag har grunderna för att överleva. som mat. till exempel.

får försöka leva på kärlek. Men det blir man tyvärr inte mätt på.