Äntligen hej då till avdelning 21. Blev utsksriven i går. Det börjde bli platsbrist och dom höll till slut med mig om att jag klarar mig bra hemma, och inte är i så pass kritiskt tillstånd att jag måste vara inlagd. Jag tror jag mår ok. svårt att säga. Är så blockerad, så likgiltlig. känner ...ingenting faktiskt. försöker locka fram känslorna med sorsgen musik, ledsamma filmer eller tänka på nåt som gjort mig väldigt ledsen. Men händer ingenting. allting har fastnat inuti mig.

Och det gör mig lite orolig, orolig att allting ska komma PÅ EN GÅNG. Att jag går in i en psykos igen. att jag skadar mig själv igen. Men hjälper inte att vara inlagd, för bakom stängsel blir jag ännu mera blockerad. har inte gråtit en endaste gång på avdelningen. och inte förstått mig på dom andra patienterna som satt i korridorerna och grät helt öppet, framför alla andra. eller som bröt i hop överallt. Men det är just DET som är farligt med mitt mående. Att jag inte lever ut mina känslor. Att jag blivit så rädd för att må dåligt att jag helt enkelt stoppar in allt långt långt in i kroppen och inte låtsas om dom.

Man kan aldrig fly.

Medicinerna börjar funka bra. Slutat höra röster, sover bättre. Ska börja med regelbunden terapi på vuxenpsyk i dagarna. terapi som går ut på att få fram mina känslor. Det var de3t som läkarna bekymrade sig mest över nämligen. De tyckte det var oroande att jag inte reagerar alls på att mitt liv tagit en störtdykning rakt neråt. Alla polisbesök, securitas, PIVA, ambulansfärder, drogerna, alkoholen..

Att jag inte tycker det är "så farligt". Jag citerar min senaste läkare : "Du BORDE verkligen oroa dig över din livsstil, den går bara på ett håll just nu. rakt mot döden".

jag rycker mest på axlarna.

Det som jag trodde skulle bli en snabb visit på sjukhuset verkar tyvärr bli väldigt mycket längre än så.

Andra veckan som inlagd, och ville skriva ut mig själv i går men det gick inte läkaren med på eftersom jag anses vara "en fara för mig själv" för tillfället. så antingen stannar jag kvar frivilligt eller så blir jag inlagd under LPT (tvångsvård).

Detta tog enormt hårt på mig. jag vantrivs på sjukhuset. medcinerna gör mig jättekonstig, och det mesta dom gör är att droga ner en med lugnande och sömnpiller i stället för att sitta och trösta en när man är ledsen.

Känner mig fängslad. som jag är i fängelse i stället för sjukhus. går mest runt i nån sorts dimma om dagarna. ska börja med bildterapi på måndag. låter mest tramsigt. och höja medicinen 200 mg till nästa vecka.

Jag kan inte sova där. ser saker som inte finns, hör någon som ropar och när jag vänder mig om är ingen där.

känner mig mer galen än nånsin.

Trodde det var menat att man skulle må BÄTTRE av att vara inlagd?

personalen brister i alla katagorier, alla vi som är inlagda är missnöjda. deprimerade. som zombies.

Har tjatat mig till en dagspermission , och är nu hos kaj. och mår genast mkt bättre. friskluft, frihet och känna att jag är en vanlig människa fortfarande.

för jag har börjat tappa allt begrepp om det.och tappa begreppet om allt annat med för den delen.

Inte mkt skrivande här just nu.Har varit inlagd en vecka, först på PIVA sen på psykiatriska avdelningen i karlshamn. Allt började med en psykos/blackout där jag satte mig i duschen och skar upp armen igen, FAST kaj var här.

Efter det minns jag inte mkt. men tydligen hade kaj ringt ambulansen som tog med mig. och på den vägen är det.

Mycket saker har hänt. Jag har äntligen fått en diagnos satt. Det har ju varit en massa hattande hit och dit med det. men efter en grundlig undersökning med massa samtal och tester så stod det klart för läkarna att jag har helt typiska symptom för en personlighetsstörning som kallas bordeline.

Så jag har gått på FEL mediciner hela tiden...

Är inlagd nu för att dom vill ha uppsikt över mig i början nu när jag börjat med nya mediciner.Tar nu serquiel, theralen och sedan imovane till natten. Serquielen är rätt stark och och har lite jobbiga biverkningar. Mest är det utmattningen och dåsigheten som är jobbigast, har mest gått runt som en zombie domsenaste dagarna.

Just nu är jag hemma på permission 2 dagar, eftersom jag är såkallad "frigående" så kan jag ta permission när jag känner att jag måste hem lite. Jag var bara TVUNGEN att komma hem lite. träffa kissarna , träffa kaj utanför sjukhusdörrarna, och träffa min familj.

Men skulle jag må dåligt eller konstigt så är det bara att åka tillbaka till avdelningen igen.

Jag har egentligen massor att berätta, och har massor av tankar som jag gärna skulle vilja få ner på skrift. Men tyvärr håller inte min hjärna eller min kropp med mig. Är så trött...så trött. kommer däcka i sängen med min imovane också så skriver jag mera i morgon i stället.

Jag ska fånga en ängel.

Ängeln ska sitta på mina axlar, osynlig för andra. men viska till mig. den ska slå sina vingar om mig när jag mår dåligt och trolla bort mina tårar.

få mig att sväva, hålla mig ovanför jorden.

den ska skydda mig mot allt ont och vaka vid min säng när jag sover och hålla dom mörka drömmarna borta.

Den ska sprida ljus när det är mörkt och smeka min kind och blåsa bort all oro ur mitt huvud. den skulle alltid följa mig. alltid finnas där. staka fram en väg för mig för mig genom all taggtråd och snårväxt. och jag skulle alltid känna mig trygg.

Den skulle fläkta med sina vingar mot min axel när jag tror jag är alldeles ensam i denna värld och den skulle kasta bort allt det sjuka som ängladamm, som virvlar i väg. och aldrig kommer igen.

Den skulle viska fina saker i mitt öra hela tiden.bevisa för mig att jag är en värdig människa.

den skulle leda mig fram tills den dag jag kan stå på egna ben igen.

och då skulle jag släppa den fri, och vinka den farväl.

och le.

För er som inte har facebook så är det så här att jag kommer fortsättningsvis lösenordsskydda vissa inlägg, eller dom flesta troligtvis. Så för er som vill fortsätta följa bloggen kan maila : mia_maria81@spray.se skickar jag lösenord. (om ni är snälla )