Det måste vara den finaste ofördärvade lyckan i hela i världen, att få ett eget barn. En liten ny person som är gjord av dig och din parnters gener.

Längtan efter barn har funnits med mig några år, och i år fyller jag 30. Egentligen perfekra åldern för att skaffa barn. Jag har redan den perfekta pappan. MEN jag kommer aldrig kunna fundera ens på att skaffa ett barn förrens jag är stabil och frisk och kan sluta med alla starka mediciner som mitt foster skulle kunna ta skada av. Och jag måste vara psykiskt frisk, ha en bra ekonomi och helt komma till en dag då jag kan slänga alla mina mediciner och bara lvea det RIKTIGA livet.

Jag hatar egentligen svenssonliv. Det enda som lockar , med enorm styrka är att göra ett liv som som jag kommer ha en ofattbar kärlek till, och det kommer vara min/mina viktigaste pesoner här i livet för alltid. Hur stark är inte en sådan känsla? Och hur jävla mycket ger det inte till livet? EN HEL UNDERBARA MASSA mening, lycka och kanske skulle min ständiga existentiella svindel försvinna och mitt SKULLE få en riktig mening. Ett nytt liv som jag har ansvar för, som jag ska låta ha världens bästa barndom och älska gränslöst. DÄR snackar vi en vettig mening med livet.

Kanske jag äntligen skulle bli hel. Känna att jag har en uppgift/ en roll (att vara mamma)

Men jag blir väldigt nedslagen ändå. För gudarna vet när jag kan leva utan mediciner och överleva. Och jag är så rädd att MIN tid som mamma kommer att rinna ut i för hög ålder.

Men ingen ska hindra mig från att längta. Att en gång få gå där med magen själv i vädret. Och nogon senare skulle slänga sina knubbiga armar om mig och säga jag ääskar diiig mamma.

Detta är den största moroten jag har i mitt liv. Och fan ta den som ens försöker ta den i från mig.

Varit på terapin i dag. Just bildterapin börjar mest bli ett skämt  egentligen, jag är värdelös på att måla och hon har svårt att se vad det ska föreställa. "Är det en sked" "nej det är en arm", "Är det ett träd?" "nej, det är en person med långt hår" osv.

Så lite sådär succesivt så sysslar vi bara med "livslinjen".

Idag kom vi fram till 2003, året då en del av mig dog och blev oersättligt. Året då mamma dog.

Jag har inte pratat om just själva händelsen sen på så länge, så jag blev väldigt påverkad och ledsen. Jag kom plötsligt i håg massa saker som gör ont. Som att jag aldrig svarade på mammas sista sms till mig, där hon skrev "hej gumman, vad gör du i dag? jag sitter utanför sjukhuset i solen och äter glass :) "

Jag tänkte att jag svara på det senare, men glömde det...

Och jag minns sista sekunden jag såg henne levande. Jag hade bråttom i väg för jag skulle på konsert, det blev en snabb smekning på håret sen stack jag. Jag KRAMADE inte ens henne. 14 timmar senare fanns hon inte mer.

Så jag grät i dag för första gången på terapin. Så hon kände nog sig nöjd, äntligen lite visade känslor. Men jag tyckte bara det var jobbigt. Att ta upp saker som jag bearbetat och lämnat i mitt förflutna ska plötsligt dras upp i rampljuset igen.

Hoppas hon har en plan med det här, att det kommer hjälpa mig att minnas massa gammalt. och inte stjälpa mig ännu mer.

Anyhow, i dag blir en lugn dag. sol och bok. och i morron bitti ska jag äntligen till frisören och klippa bort min skatbo, till min favvofrisyr; kort page.

Jag behöver inte oroa mig för att ramla, för du fångar alltid upp mig. Jag bheöver aldrig titta bakom mig, för jag vet att du finns där, bara några steg efter. Vakar över mig. Med dig behöver jag aldrig känna mig ensam, oroa mig för att jag skulle vara din enda. Du skulle aldrig se åt en annan tjej ens.

Med dig kommer jag alltid känna mig trygg. Med dig kan fullkomligt vara mig själv.

Jag hade ingen aning fram tills nu att kärlek kan vara underbart. Jag såg bara slagsmål, svartsjuka, manipulativitet och tusen olika "spel" som skulle spelas. Och jag hade verkligen ingen aning om att en pojkvän kunde vara SNÄLL, och uppmuntrande och ge mig så mycket kärlek att jag nästan spicker.

Det tog tid för mig att förstå detta, att förstå detta helt nya typ av förhållande som man ju uppenbarligen kan ha. Jag muckade gräl och var jobbig och och ibland rent elak. För det var var jag var VAN vid.

Men så plötsligt går det upp för mig mer och mer. Det är ju det HÄR som är äkta kärlek. Man slår faktiskt inte den man älskar, man sparkar inte henne när hon ligger man tar inte lite av hennes själ varje dag och tar inte sönder hennes hjärta i tusen delar gång på gång på gång.

Jag kan inte se nån annan en DIG som far till mina barn och få mig att gå altaret framåt i vit klänning.

Jag kommer ALDRIG hitta någon bättre än dig.

Tycker det börjar bli sjukt frustrerande att inte få RIKTIGA ångestdämpande utskrivna. Exempelvis sobril, xanor eller stesolid. I stället får jag bara theralen, lergigan eller atarax nuförtiden. Medel som har ungefär samma effekt som att svälja ett par lärkerol.

Och anledningen till att jag inte får annat utskrivet är för att de starkare medlen kan vara beroendeframkallande och de inte vill få på sitt samvete att jag blir pillerberoende. Fine.

MEN är det inte bättre att jag tar en xanor och blir lugn och somnar på soffan, i stället för att skära upp armarna gång på gång och åka in till akuten? Tänk vad pengar samhället hade sparat på mig då. Är det inte bättre att stoppa i min en tablett som FUNGERAR när jag får sån ångest så jag inte vet vart jag ska ta vägen?

Är det inte bättre att jag i så fall beroende av ett piller än att jag en dag skär för djupt eller att jag försöker ta livet av mig igen? Är inte mitt LIV mera värt?

Varför finns annars dessa bra ångestdämpande mediciner om dom vägrar skriva ut dom? VEM ska ta dom?

Nu funderar läkaren på att strypa mina imovane med, eftersom jag tagit dom ett tag mot sömnproblem, men att hon är rädd att jag ska bli beroende av dom eftersom jag tagit dom så länge nu. Så nu ska man inte få sova heller.

Tack. verkligen tack för all hjälp jag får av min läkare.

HON kan ha på samvetet nästa gång jag skär upp armen eller nästa gång jag går in en psykos eller nästa gång jag sitter uppe 3 nätter i rad för att jag inte kan sova och verkligheten börjar bli konstig och suddig och jag blir ännu mera galen.

Tack psykvården, för all hjälp. Ni är underbara. verkligen.

Ibland känner jag mig extra mycket som en störd person. Personlighetskluven. Egentligen ingen jävla aning om vem mitt riktiga jag är.

Det känns som jag ständigt står med ena foten i livet och den andra foten i döden.

Min terapuet säger rätt ofta att jag låter som jag läser inantill när jag pratar. Men jag vet ju inte hur mitt riktiga jag pratar. Så jag bara maler på. Tonlöst, känslokallt och utan nån sorts sting av personlighet alls.

Och hon säger även att jag pratar om alla mina självmordsförsök i ungefär samma ton som om jag berättade vad jag ätit till middag. Hon säger att det tydligen ska oroa mig, och få mig att förändra mig.

Just nu håller vi på med en terapimetod som kallas "livslinjen". Där jag ska gå i genom alla händelser och minnen i mitt liv från det att jag föddes till nutid.

Det är jobbigt. Behöva dra upp gamla känslor som jag föträngt för längesen. Dock tycker jag det är obekvämt och känns dumt när hon hela säger "du som har varit med om så mycket jobbigt, inte konstigt att du mår dåligt".

Visst det har hänt en del tråkigheter, men det gör det i de flestas liv. Men dom flesta försöker inte ta livet av sig för det. Folk har förlorat hela sin familj i en olycka, folk har blivit förlamade, folk har förlorat sin bebis innan den ens har fötts,folk lever på gatan, folk har blivit gruppvåldtagna men har överlevt och blivit helt normala personer ändå.

Och här ska jag sitta och klaga.

Önskar bara min hjärna hade varit annorlunda. Att mitt psyke varit starkt och att jag slutade sträva efter den där meningen. Den där meningen med livet som bara finns i min fantasi.

Min 3-åriga systerson Axel satt i mitt knä i helgen och fick plötsligt syn på min såriga vänsterarm:

- Har du fått aj-aj?

- Ja, det var min kisse som rivit mig på armen, det är inget farligt.

Axel såg väldigt fundersam ut och drog försiktigt med handen över armen.

- Vilken dum kisse du har, du måste nog köpa en ny.

-Ja lilla gubben, jag får nog göra det.

Jag ville egentligen säga att jag behöver köpa en ny hjärna.

Men tror inte han skulle förstå.

Jahapp då har man spenderat natten på PIVA igen. Börjar snart känna mig hemma där och all personal känner igen mig och läkarna suckar säkert och tänker "HON igen".

Fick blackout i går eftermiddag, blev helt hysetriskt ledsen, skar sönder båda armarna, ringde till psykjouren och härjade och var allmänt helt borta i huvudet.

Syster kom som ett skott, men hon kunde inte lugna mig. Inte lätt med en hysterisk kvinna på 180 cm med rakblad i handen.

Ambulans kom. Färd till akuten för att plåstra i hop såren, sen vidare till PIVA.

Väl där fick jag två st tabletter mot psykos plus sömntablett och kunde till slut lugna mig och somna brevid min snarkande och fisande äckliga rumskompis.

Mådde bättre i dag, troligtvis på grund av haldolen jag fick och efter massa läkarsamtal och grejer kom vi fram till att det var ok att åka hem igen, som jag ville. Höjt dosen på seroquel till det dubbla och förhoppningsvis ska det hjälpa.

Är så jävla trött på det här så jag kan spy. Inget långärmat på hela sommaren tydligen för mig. Börjar bli jobbigt med folks blickar och frågor.

Är nu hemma efter världens längsta sjuktaxi-färd hem. Tog 3 timmar att åka från karlskrona till sölvesborg på grund av alla stopp och omvägar.

Har nu tvingat mig att duscha och ska strax börja torka blodfläckar och städa upp här. Och Kaj kommer om nån timme.

Är nog inte värt att jag är själv nu några dagar framåt.

Jag är så glad för alla människor omkring mig som ställer upp för mig, trots att jag känner mig som den jobbigaste skiten i hela världen.

Ni är guld värda.

Att försöka gå ner i vikt samtidigt som man går på seroquel är fanimej överjävligt. En medicin som har som en av de största biverkningarna viktuppgång och ökad aptit. Det märkte jag redan första veckan jag började med dom. Fick ett helt abnormt sötsug och ville ha choklad typ en gång i timmen. Och plus att jag känner mig onormalt hungrig hela tiden. Det är den jobbigaste medicine jag gått på när det gäller det, till och med värre än lyrican. Den gick jag upp 6 kg med, seroqulen har jag gått upp cirka 8-9 kg sen jag började med den.

SKIT.

Jag har gått från a-kupa i bhstorlek till c-kupa, och jag passar endast ETT par jeans, tack vare att det är stretch i dom.

Men jag tänker fortsätta kämpa, jag ska gå ner till min idealvikt igen, 70 kg, det är tydligen lagom för en på 180 cm.

Jag är glad att Kaj inte bryr sig ett skit utan älskar mina kurvor och ger mig komplimanger precis hela tiden om hur vacker och fin jag är.

Sånt gör väldigt mycket.

nej nu ska jag försöka sova, vilket egentligen är ett skämt. Är hur pigg som helst och har dessutom ont i magen.

Men vill fan inte vara vaken längre.