Jag råkade köpa fel sorts samarin denna gången, den var SKITÄCKLIG!!

vilken besvikelse.

En tjej, i min ålder. Diagnosen borderline, med många års självdestruktivitet, drogberoende och självhat bakom sig.

En kväll efter några öl och imovane hoppar hon från femte våningen.

Överlever. Men är förlamad för troligtvis resten av sitt liv.

Det är FÅ som kan skriva så trollbindande och få som kan få okunniga persnoer att verkligen FÖRSTÅ helvetet med att leva med psykisk sjukdom.

Jag har blivit beroende av hennes blogg, och den finner ni här:

www.handleder.blogspot.com

Visste väl att mitt val att ha en sån här personlig och utlämnande och ärlig blogg skulle bita mig i röven nån gång.

Min sommarjobbs-chef har av nån extremt konstig anledning suttit och läst min blogg (hej hej gunilla!). och tydligen merparten av mina forna jobbarkompisar med.

Jag har jobbat på samma ställe i 11 somrar och var helt tvärsäker på att få jobb där i år med. Har ju alltid skött det och mina sjukdagar under sommaren kan räknas på en hand.

Men nej, inget jobb i år. Jag är ju en SJUK människa som chefen uttryckte det. Det skulle kännas oroligt och osäkert att anställa mig.

Men det konstiga är att jag varit "sjuk" dom andra somrarna med, och det har gått utmärkt ändå. Skillnaden var bara att att hon inte VISSTE OM det då.

Folk är helt enkelt rädda för att jobba i hop med människor med psykiska problem.

Man får en stämpel.

En extrem besvikelse att bli diskreminerad på detta sättet.

Men efter att syrran ringt och frågat ut henne vad i helsike hon höll på med, så fick hon dåligt samvete (MED RÄTTA), så fixade hon en tid hos en annan chef på ett annat ställe som kanske möjligtvis kunde ha jobb till mig.

Men det känns ändå ledsamt och skitjobbigt. Jag älskade att jobba där, och tyckte så mkt om mina arbetskamrater. Men tänker inte sätta min fot där mera. Uppenbarligen pratas det om mig, och jag kommer ALDRIG känna mig välkommen där mera.

En 11 år lång era, slutade i dag.

Konstiga tankar i mitt huvud i dag.

Svullna ögon, magont och en längtan efter sömntablett.

Svackan kom gradvis...sen plötsligt.

Terapi i morron, men vill inte prata mera. Jag vill bli lobotomerad. Ett easy fix liksom.

Ständig tomhetskänsla nånstans långt därinne. Vet inte ens vad det är jag saknar. Vad för pusselbit jag behöver för att lägga allting rätt. Försökt sörpla massa samarin, men detta är ett magont som inte går att ta bort.

Såna här dagar undrar jag varför jag slutade knarka. Underbara vidriga droger..

Suttit 1,5 timme utanför på en trädgårdstol och stirrat in i skogen. Började till slut se saker som inte fanns.

Ibland blir jag rädd för min egen hjärna. Mitt viktigaste organ, men ändå min största fiende. Och det enda som jag inte har nån kontroll över.

oh well, ingen mening att fläka ut mig på internet. Folk tycker redan jag är tillräckligt konstig.

over and out.

Skitdålig bild i know, men bättre än inget!:

  och nej det är inte massa svett under höger arm, bara en skuggning faktiskt :P

Nu när jag äntligen fixat kameran så bjussar jag på några bilder stället jag spenderar mest tid på, min söta lilla lägenhet:

Sen jag höjde dosen på seroqulen så känns det mer och mer som jag går in i nån slags bubbla. En bubbla där inga känslor finns. Blir mer och mer lik en robot i stället för människa. Den tar bort ALLT utom ångesten. Ständig magont oro nervositet, men får inget utlopp för den eftersom jag är så instängd i det här vadderade rummet. Går bara på som en mekanisk leksak, gör allt jag ska, äter när jag ska, sover när jag ska, utan nån som helst tanke bakom nånting.

Vet inte om jag vill fortsätta med den här medicinen. Känner inte igen mig själv längre. Och den hjälper ju ändå inte mot mitt största hot, ÅNGESTEN.

Sa detta till läkaren i måndags och sa att jag hellre vill gå på cipralex och lyrica som jag gjort innan, men hon vill jag ska fortsätta med seroqulen nån månad till innan jag kan säga att den inte fungerar. Hon ville till och med höja den 200 mg till.

Men jag vägrar. Jag vill inte vara den här själlösa roboten mera.

Och jag märker att jag börjat sluddra ibland när jag pratar, och mina ögon ser ständigt halvöppna, nästan sovande ut.

Om man bara kunde gå helt utan mediciner. Vara sitt rätta jag. Men det vågar jag inte. Fan vet vad som skulle hända då.

Nu ska denna roboten ner till stan och handla grejer till potatisgratäng, det blir lyxmat i dag.