Vet inte riktigt hur jag ska göra med min arm för att dölja på jobbet i dag. Försökte sätta massa plåster, men eftersom jag bara har hello kitty-plåster så tror jag nog det drar till sig uppmärksamhet till armen ännu mera. Försökte skrubba och rengöra så hårt att det gjorde ont för att det skulle synas mindre, men det resluterade bara i att såren började blöda igen. Rotade upp ett bandage för att linda runt armen och kanske kunde skylla på att jag cyklat omkull eller nåt? Eller så får jag helt enkelt låta det vara som det är, och så får dom glo på jobbet och förhoppningsvis vara så finkänsliga att dom inte frågar.

Gårdagens kväll blev kaotiskt. Jag har väntat på det. Allt kom på en gång, som vanligt. och blod-droppar över hela lägenheten påminner mig ännu mer. Min fina fina kaj hjälpte mig i genom det hela och det slutade inte med ambulansfärd som det brukar, utan jag tvingade mig själv i säng och hoppades att morrondagen skulle bli bättre.

Och jag mår bättre nu. Jag BEHÖVDE det där utloppet i går, i dag känns det lättare och tårarna är slut.

Det är bara den där jävla armen som är ett bekymmer. VILL verkligen inte att folk på jobbet ska se, ska veta hur jävla sjuk i huvudet jag är. Då kanske jag får sparken, vem vet.

Men jag tar djupa andetag och tar nya tag i dag. tänkte sjukanmäla mig, men fan heller att min sjuka hjärna ska få mig att inte tjäna pengar och fortsätta som vanligt.

Det brukar funka för mig. Att sopa under mattan, lägga upp ett falskt leende och fortsätta som ingenting hänt.

Ett tag i alla fall.

Som vanligt blev jag lurad. Snuvad på konfekten. Man tror man mår bra och att allt ska vara sådär normalt och trevligt resten av livet.

Men det känns som jag kämpar mot nåt osynligt, nåt lurigt, som är överallt och ingenstans samtidigt. Som hugger mig med kniven i ryggen när jag minst anar det.

Jag klarar helt enkelt inte att leva "normalt". Jag har gjort precis som "alla andra gör". Jag jobbar, jag sover, jag äter, jag träffar vänner, jag umgås med min pojkvän och hittar på grejer på helgerna, jag städar, jag storhandlar, jag tvättar , jag är social och snäll och trevlig och gör inte så mycket väsen av mitt mående längre alls.

Men sömmarna börjar spricka.  Jag längtar till jobbet för att distrahera mig, när jag är där längtar jag hem för att jag inte orkar le le LE hela tiden. Jag längtar efter piller, jag längtar efter rakblad, jag längtar efter droger, jag längtar efter att halsa en flaska vodka och sluta tänka.

Tårarna har fastnat därinne nånstans, kan inte gråta hur mycket jag än skulle behöva det. Vill skära upp armen till jag ser fettvävnad och senor.

Jag vet bara inte vem jag är.. jag kan inte vara som alla andra, men jobbar röven av mig för att vara just det. Men vem ska jag annars vara?

Det känns som jag är en väldigt väldigt liten flicka med alldeles för stora skor.

Och undrar konstant vad MENINGEN är? vart ligger njutningen? VARFÖR VARFÖR  ska jag göra allt det här man förväntas göra med livet?? vad går det ut på?? vad är priset? NÄR är man lycklig, NÄR är man nöjd, och den största frågan av alla : KAN MAN ENS VARA NÖJD?? KAN MAN ENS VARA LYCKLIG??

Äh en theralen, en kopp kaffe på uteplatsen, och i morron börjar ekorrhjulet igen.

Funderar på att lägga lite av mitt arv på ett sånt här löpband. Börjar bli jääävligt trött på att se ut som en stoppas falukorv i alla kläder jag drar på mig och jävligt trött på att få ångest och skita i alltihopa när jag är i provrummet i klädesaffärer.

Behöver gå ner sisiådär 7-9 kg. Vill inte bli mager igen, bara fit och lite sådär LAGOM liksom.

Och eftersom den enda träningsformen jag gillar är antingen promenader eller cykling så känns det bäst att köpa antingen det här löpbandet eller en motionscykel.

Sen MÅSTE jag börja trotsa seroquel-monstret som vill att jag ska äta en gång i timmen och dessutom överdosera i choklad och flåtig hämtmat.

Nu när allt annat är så bra i mitt liv, så känner jag att jag vill fixa det sista svarta molnet som finns kvar. Min vikt.

Vem vet, sen kanske jag kan bli harmonisk på heltid?

önska går ju.

Jag väntar. Och väntar.

NÄR ska jag ramla igen? litar inte ett skit på lyckan. Den är skör. Alldeles för skör i mitt liv. Vågar inte njuta av att må bra.

Bara väntar på nästa nederlag, näst käftsmäll som får ner mig på jorden igen. Så jag kan må som jag är VAN vid. Det här konstigt,obekant, vet inte hur man hanterar lycka. Det sjuka känner jag till, det friska känns läskigt.

Så här harmonisk har jag inte varit på månader. Till och med år.

Allt flyter. det skrämmer mig. jag har aldrig tur, så varför skulle jag ha det nu? Hur lever man lyckligt? Jag har ingen jävla aning.

Den här MARIA känner jag inte till. Hon ler, skrattar, sover gott, älskar alla omkring sig och beter sig som att hon faktiskt är....lycklig?

Jag väntar. Och väntar.

Snart bör jag falla igen..

Är mest trött i skallen. Fick ta ett par theralen för en stund sen eftersom jag var extremt mycket uppe i varv och blev rädd att jag skulle bli manisk eller åt det hållet. Ett halvt glas rödvin har med slunkit ner under tiden jag försökt få i hop IKEA-prylar. Vilket såklart sket sig eftersom jag har noll tålamod.

Jag vet jag skriver sällan, så vad har hänt sen sist?

Midsommarfirande i krokås som slutade i fylleslag och svindyr taxi in till mitt för efterfest och dagen efter hade jag både minnesluckor och migrän, men hade i alla fall en fullkomligt väldigt trevlig midsommar. Har umgåtts med kaj i en vecka, och som vanligt är det tomt och konstigt när han åkt hem... I dag har jag och syster och 3 barnen varit på IKEA och handlat upp lite av arvet från mormors hus. som vi fått i dagarna. Känns skönt att inte vara i ekonomisk kris, i alla fall för ett litet tag. Pengarna ska räcka till mycket skulder...

I morron är det terapi, haft ett litet uppehåll för jag har haft så mycket annat för mig, jobb och sånt. Har ingen lust. Känns som jag rotat färdigt i mitt förflutna nu. Orkar inte mer. Men ska fullborda det, och gå så lång tid som vi bestämt så jag kan lägga det bakom mig och verkligen känna att jag FÖRSÖKT i alla fall.

Nu ska jag pyssla med lite blommor jag inhandlat i dag och lämnar er med lite random bilder tagna under senaste veckan:

Det bästa med att käka så lite piller som jag gör just nu, är att när man väl tar dom så VERKAR dom verkligen.

Tog en imovane för 30 min sen och känner mig full som en kastrull.

För ett år sedan hade det krävts 7-8 stycken...

Så förhoppningsvis ska jag sova gott i natt.

Även om jag är så jävla mörkrädd, och har svårt att sova utan kajan....

Men men med sömnmedel i kroppen ska det väl gå, och i morron kommer han till min säng igen! <3

Och i morron kommer även sandra , för vi ska sätta upp lite lampor från mormors hus här. Här är ju mörkt som i ett rövhål. Vill ha flera fönster!!!

Ahmen shit vad drogad jag blev, får nog sätta punkt här. Innan jag skriver nåt pinsamt.

Inte helt på topp. Inte varit det dom senaste dagarna, av ingen anledning alls. Det är det som är så jobbigt. I helgen fick jag en ångestattack mitt ute på krogen, och tårarna började rinna och det kändes som jag hade tusen människor omkring och fick nästan panik. Så jag förstörde hela kvällen, eftersom jag blev tvungen att gå hem. Känner inte igen mig själv. Jag brukar ÄLSKA att vara bland folk, älska att dansa ute, älska att festa och vara social.

Nu får jag nästan social fobi av att behöva gå till affären.

Den här personen är inte jag. Och det kan inte vara ett sammanträffande att jag började må så här när jag började med medicinen igen. JAG VILL INTE KÄKA SEROQUEL!!!!! MÅSTE prata med läkaren igen. MÅSTE byta medecin!

Vill gå tillbaks till vanliga antidepp, och inte neuroleptika som jag har nu.

Dom passar kanske många med borderline, men inte MIG.

Tycker inte om att vara den här personen. hela helgen har jag känt ett fruktansvärt starkt behov av att se blod från min egen kropp, att skära upp armen, känna att jag lever. Och dessutom känt ett drogsug som jag inte känt på många månader.

Men envis som jag är, så har jag varken skurit mig eller intagit några smutsiga kemikalier.