Har kommit på en bra grej, om man skrubbar såren lite lätt med tvål och vatten några ggr dagligen och efteråt smörjer på ganska mkt hudlotion så försvinner dom snabbare. Mina sår på armnen har nästan bleknat helt sen sist och det är skönt för det är så jobbigt när tanterna och gubbarna på jobbet frågar vad jag har gjort på armen, den äldre generationen har liksom aldrig hört talas om självskade-beteende, och det är ganska uppenbart att det inte är en katt som rivit mig....

Personalen är finkänsliga och frågar inte, och det är en befrielse! Jag har svårt för att prata om mitt sköra psyke med andra än mina nära och kära och mina vårdkontakter. Jag VILL verkligen inte skämmas, men gör det ändå. Jag är rädd för att folk ska bli rädda för mig. Och jag är medveten om att vem som helst kan komma in på min blogg, men det är lättare att dom vet genom mina skrivna ord, än mina talande ord.

I övrigt försöker jag mest hålla mig behärskad, har gått in i mina rutiner och satt på skygglappar och väntar på onsdag. Då har jag en tid hos min läkare på vuxenpsyk och då ska det troligtvis bli medicinändring och försöka hitta någon terapuet som sysslar med KBT och ångesthantering.

Nu tänker jag dricka mitt kaffe, röka min cigg och sen gå till jobbet.

Ni trodde säkert denna bloggen var nerlagd. Det trodde jag med. Men eftersom närmre 100 personer fortfarande går in här varje dag, så tänker jag starta upp skiten igen.

Det går neråt just nu. Väldigt neråt. Och det känns skit eftersom jag äntligen tyckte att jag började leva ett "normalt" liv. Egen fin lägenhet, ett bra jobb som jag är duktig på och trivs med, en riktig och underbar pojkvän. Det funkade ett ganska bra tag. Flera månader. Jag undantryckte ångesten, gjorde allt som "normala" människor gör. Avslutade min samtalsterapi och gjorde inga som helst medicinändringar, FAST jag innerst innerst kände att det var inte bra...där inom mig. Mardrömmar varje natt, nervös, orolig, manisk, och insåg att jag tillsut blev mer och mer lik en robot.

Allt sprack och gick sönder.

För 5 dagar sedan satt jag i en pöl av mitt eget blod på golvet, kökskniven i handen, hallucinerade om "gubbar" utanför mitt fönster som sa att jag skulle sätta ut kakor till dem, de tog sig in genom min altandörr och gömde sig bakom gardinerna och hetsade mig att skära mig mer...och mer...och mer.

Helt plöstligt var lägenheten full av människor. Poliser, ambulansmän och familje medlemmar. Min syster blev utförd av en polis utanför eftersom hon skrek rakt ut när hon såg mig liggandes i mitt eget blod och vi fick inte ses förrens dom förde mig härifrån.

En polis i varje arm, en extremt lång biltur till karlskrona och tvångsinläggning på psykakuten. 3 liter vin i mitt blod, därav inga mediciner.

kaos kaos kaos. Blev bundis med två andra psyk-patienter. röka röka röka.kaffe kaffe kaffe. hemlängtan.

Läkaren hade exskem och var konstig och ville inte ändra i mina mediciner utan min vanliga läkares tillåtelse.

 En månads vänte-tid till henne.

Kaj var hos mig flera dagar. Nu är jag själv. Han lämnade 2 av sina egna stesolid. Dom är redan slut.

I mrogon börjar jag jobba igen.

Precis när man tror man är frisk så spottar ödet en i ansiktet och skrattar och säger DET TRODDE DU VA!!?

Vad gör man när allting faller? En efter en efter en efter en....Alla pusselbitar i mitt liv har gått sönder, passar inte in nånstans.Jag har levt länge efter filosfin; "när du tror du inte orkar längre, så försöker du LITE till", och det har funkat. Jag har gjort hundra ggr mer än vad hjärnan sa att den klarar av. Inte suttit stilla en sekund, desto mer jag härjar desto  indre tid har jag att fundera, att tänka efter.

För jag är livrädd att om jag verkligen börjar känna efter så kommer jag att gå så jävla hårt i väggen att jag är redo för inläggning på psyket igen. KÄNSLOR är inte tillåtna i min värld längre, och jag börjar mer och mer likna en robot.

Jag gör preeecis allting jag ska, och lite till. Men jag LEVER inte. Jag bara ÖVERLEVER.

Får panikångest på jobbet flera ggr i veckan nu. Flyr ut i omkländningsrummet. Skakar, gråter, spyr. Sen fortsätter jag jobba hela kvällen som om ingenting hänt. Går på. Som en nickedocka, en levande död, ler när det passar, skrattar artigt fast jag inte fattar samtalsämnet alls, min blick är fullständigt tom och färglös. Jag vägrar ge upp, fatta att det inte funkar. går på så hårt jag bara kan. Jag ska stupa i uppförsbacke. Jag vägrar känna, vägrar bry mig, vägrar leva. på riktigt.

Jag är en docka. Med en massa batterier. Jag kan göra hur mkt som helst. Utan att känna.

Jag känner inte längre igen mig själv längre, tittar i spegeln på morronen, och ser mest en vaxdocka.

LIVET? vart tog det vägen?

Jag känner mig mera död. än levande.

Det blir bara värre.

och värre.

Jag hade ändå nån sorts tro om allt skulle bli bättre, att jag var på väg upp, var på väg att bli en normal frisk människa.

Men det är alldeles för mycket därinne som inte är friskt. Hur mycket jag än kämpar, hur mycket jag än försöker rehabiltera mig. Ångesten är närmast konstant just nu. Jag kan inte göra nånting eller vara någonstans utan att känna mig INSTÄNGD. En klaustrofobi som inte ens längre har med låsta dörrar att göra. Inte ens att stå under bar himmel är nog, jag känner mig instängd av hela universum. Får svindel och spyr och känner att jag vill inte ens vara kvar i mitt eget skinn mera.

Och när terapeuten frågar "hur är det? ", "bra" piper jag.

Fast ingenting egentligen är bra.

Det förstod jag när jag satt på jobbet och rökte innan och tanken slog mig "jag vill verkligen inte mera".

Och insåg att den tanken, JUST den tanken finns med mig hela tiden. Varje dag, varje minut, varje sekund.

jag vill inte.

jag VILL bara inte.

Som ni nog märkt så har det blivit ett enormt långt uppehåll här i bloggen. Jag har tänkt lägga ner den helt och radera, men det har tagit emot. Tröttnade på att alla visste allt om mig. Hur jag mådde, vad jag gjorde, pratade bakom ryggen på mig, blev stämplad som "hon med psykisk sjukdom". Det var skönt att ingen helt plötsligt kunde läsa till till om vad som hände i mitt liv, finns så många där ute som är nyfikna på "fel sätt". Droppen var helt enkelt när jag blev nekad sommarjobb på grund av min blogg.

Men jag kommer börja skriva här lite smått igen. Kanske inte lika privat som innan, vi får se.

Så vad händer i mitt liv nuförtiden då?

jobbar heltid på ett äldreboende här i stan, går fortfarande på regelbunden terapi, jag är fortfarande tillsammans med världens finaste kaj och vi har det lika bra som vi alltid haft, vi har börjat leta lägenhet så vi äntligen kan bli sambos nån gång- det är svårt att hinna med och träffas nu när jag jobbar så mkt- och det är tärande för oss båda, mitt mående går upp och ner- VÄLDIGT upp och ner, har börjat glida in i nån sorts deppression igen på senaste- antagligen på grund av att jag jobbar mer än vad jag egentligen klarar av- men jag är så fruktansvärt envis, jag SKA leva livet i hög fart, har nån sorts "duktighets-komplex" som gör att jag vägrar ge upp, ska helst göra tusen saker samtidigt.

Och inser vilken skillnad det är på mig nu och för 1 år sedan. Då kunde jag knappt ta mig ur sängen, ännu mindre få på mig kläder eller borsta tänderna, och mina dagar bestod i princip av piller och alkohol.

Jag MÅSTE låta mig själv förstå att jag faktiskt har förändrats, att det faktiskt HAR gått framåt, att jag faktiskt klarar av så mycket mera än vad jag tror.

Men jag mår inte helt bra. inte ännu. Borderlinen ligger i blodet, och går inte att tvätta bort..

På onsdag ska jag till läkaren på vuxenpsyk, har inte träffat en läkare på enormt lång tid nu. Jag vill ändra min medicinering, gillar inte seroquel. Jag blir mest fet av den. och jag orkar inte med den här ständiga oron och inre stressen och alla panikångestattackerna. Jag har inte TIIID med sånt nu!

Har egentligen alldles för mkt att skriva, det blir så när man inte skirvit på flera månander.

Men jag måste ta lite i taget, har tusen ord i mitt huvud egentligen, och jag lägger ner för i dag.

hörs kanske i morron.

Jag märker att jag låter min blogg dö ut, mer och mer. Både medvetet och omedvetet. Kan inte vara kul att följa en blogg med knappt ett inlägg i veckan, men jag känner mindre och mindre behov av att skriva för allmänheten. Pennan glöder dock varje kväll i min privata dagbok, ni vet en sån där med penna och papper.

Har forftfarande en hel del tappra bloggläsare kvar, men jag funderar ändå på att sakta men säkert lägga ner och sluta skriva här helt och hållet.

Men att radera 3,5 år av mitt liv känns oerhört jobbigt. Tusentals inlägg, alla underbara bloggläsare som peppar och stöttar men jag tycker det börjar bli jobbigt att bli förknippad med min sjukdom konstant.

Nu har någon på mitt nya jobb läst, eftersom en arbetskollega plötsligt frågade medlidande hur det var, att hon "visste allt", att dom hade snackat lite med varandra och att alla hoppades jag mådde bra och att jag skulle forstsätta kämpa på och sådär. Vilket såklart känns jätteskönt att få omtanke, men jag vill inte längre att folk ska veta allt om mitt inre, skapa en uppfattning om mig genom min blogg, utan skaffa en helt egen uppfattning av mig utan att veta nånting om min bakgrund.

Vill inte bli behandlad annorlunda, att folk ska disskutera mig på lunchrasten. Att ALLA ska veta om mina självmordsförsök,f.d drogproblem och självdestruktivitet.

Jag vill bara flyta runt och vara JAG. Inte "hon med bloggen".

Men jag ska fundera på det. Jag tycker så mycket om min lilla blogg, och veta att möjligheten finns att skriva av sig all skit när man som mest behöver.

Så jag sover på saken.

Det rullar. Alldeles för fort. Jobbar, sover, äter...osv. Fullt upp hela tiden. Visserligen är det bra, för jag hinner inte grubbla och ha ångest hela dagarna. Men min lilla stackars hjärna som knappt klarar av att bädda sängen vissa perioder börjar bli överkokt. En viss penga-ångest börjar komma tillbaks. Arvs-pengarna är i princip slut efter att ha betlat kronofogd och skulder till alla folk jag lånat pengar av. Och snart står jag där igen. Fattig. Men åtminstone skuldfri. Hur länge nu det kommer vara..Har bara jobb fram tills halva augusti som det ser ut nu, och sen går man där utan pengar igen. Och tror inte jag kommer få socialbidrag i höst eftersom jag fått ett litet arv. Det är ju meningen man ska leva på det, enligt deras standard.

oh wel oh well. Har precis intagit min sista imovane. Och får inte utskrivet på ett par veckor. Får bara 10 st utskrivna per månad, på grund av 1. Att jag inte ska kunna överdosera 2. Att jag inte ska bli beroende.

Men det är trist när man har ständiga sömnbekymmer och skulle behöva en imovane varje kväll, känns det som. Men men, får vara glad att jag inte är nån ständig pillerknaprare längre. Utan lärt mig att leva dom dagar även när jag är utan theralen och imovane.

flummigt inlägg, skyller på tabletten och skiter nu i allt, tvättar av mig sminket och går och lägger mig. Efter jobbet i morron blir det äntligen hem till min söta kaj för att få kärlek och energi igen.

natti

Duschade precis, och precis som vanligt så tog jag parfym på handlederna precis som jag brukar. Och jag kan säga att jag skrek rakt ut. Sår och parfym är ingen hit i hop.

By the way så blev det hello-kitty plåster i går, ingen frågade och jag tyckte faktiskt dom rosa plåstrena passade bra till min rosa bussarong.