Har varit en trevlig påsk. Påskafton firades hos sandra och ola med himla god mat och tårta och grejer och lite alkohol på det och sen åkte brädspel fram och det blev en skitrolig kväll! I går var vi hos kajs föräldrar som båda fyllt år med alla hans syskon med barn osv. Och vädret var så fint så vi kunde sitta ute till åtta på kvällen. Och by the way så älskar jag verkligen kajs mamma. Hon är precis så underbar som min egen mamma var, så skönt att man kan "låna" en annans mamma nu när man inte har någon egen. Hon bryr sig så fruktansvärt mycket om mig, lilla Barbro.

Och nu är jag ensam, hemma i sölvesborg igen. Jag KLARAR inte ensamheten längre. Jag måste för fan skärpa till mig nu, man kan inte vara med någon annan ALLA dygnets timmar. Snart dags för kvällsmedicinen, få hoppas den lugnar oron i magen som inte vill släppa. Ingen terapi förrens på fredag denna veckan, känns som jag skulle behöva det tidigare. Mina theralen är slut, och stesoliden jag fått av kaj är med slut. Det känns inte bra. Vet inte vad jag ska göra då när jag får en ångest-attack, piller är bra. Tyvärr.

Har en del att fixa med i veckan i alla fall. Måste leta upp ett nytt ställe att ha praktik på, eftersom finsam-gruppen jag skulle varit med i var full. Och att ha praktik i vården är uteslutet eftersom alla som går omvårdnadsutbildningen är ute på praktik nu så det är fullt i hela sölvesborg.

Funderar på bondgård. Var längesen jag jobbade på det nu.

Vi får väl se.

just nu orkar jag inte bry mig. Ska fixa lite kaffe och lite av sandras överblivna tårta och försöka skingra mina jobbiga tankar med tvn.

Alltså jag klarar fan inte av att vara ensam längre. Jag som brukade älska ensamhet. Jag får för mkt tid att utveckla ångest, för mkt tid att tänka och grubbla på allt som är fel.

Det började bara nån timme efter jag kommit hem från karlshamn. Ingen Kaj att krypa upp hos och känna mig trygg och glömma allt. Kanske snart dags att vi flyttar i hop minsann.

Jag trivs inte med att bo själv längre. Känns för otryggt, för mkt utrymme att hitta på dumheter. Vilket jag dock INTE tänker göra i dag. Jag ska strax tvinga mig i säng eftersom jag ska vara på möte 07:30 i morron hos tanten som fixar praktiker och sånt.

Tänker ta en 2 mg stesolid och hoppas på att jag kan koppla av lite och sluta tänka på det som gnager just nu. PENGAR!! pengar pengar pengar. JÄÄÄVLA pengar!!

Skulden hos kronofogden bara växer och jag är livrädd för att dom kommer stänga av elen här snart...=(

Måste avboka mötet hos bildterapeuten på tisdag för jag har fan inte 120 spänn att lägga på det.

jävle helvetes fan!

Är mest arg och ledsen och tung i bröstet i kväll.

Ska be Carina att få höja dosen på seroquelen, för den här låga dosen håller inte längre. Jag behöver mera smärtstillande för min själ.

Och den jävla theralen kan dom stoppa upp i röven, kan lika gärna svälja en sockerbit. Ungefär samma effekt.

Nej nu ska den här bitterfittan in i duschen och sen ner i en nybäddad säng och skita i denna dagen!

Jag tycker egentligen att borderline är en ganska "flummig" diagnos. Det känns som en titel dom sätter på personer som dom egentligen inte vet vad är för fel på. Vi som inte bara har depression, eller bara är biopolära.

Om man tittar på symtom-listan här nedanför så skulle en himla massa människor kunna känna igen sig i dom:

Symtom vid borderline personlighetsstörning

• Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra svänger hela tiden kraftigt fram och tillbaka.
• Du känner dig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet.
• Du kan ha svårt att tygla dessa känslor och uttrycker dig oftast aggressivt. Du är impulsiv. Humöret är oberäkneligt och föränderligt.
• Du tycker inte att du duger. Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar eller självmisshandel, inklusive självmordsförsök.
• I allmänhet lyckas du ändå dölja dina känslor och förställa dig för att passa in socialt. Därför går det oftast bra för dig i skolan eller i arbetslivet.
• I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven.
• Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor.
• Om du upplever psykotiska episoder, är de oftast korta och präglas närmast av förföljelsetankar.
• Andra kan uppleva dig som ombytlig, anpassande och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig.

Jag har blivit duktig på en sak den senaste tiden, och det är att HÄRDA UT, låta stormen rida ut och komma ut hel på andra sidan. Komma ut ur ångestattacken utan nya skärsår eller ambulansfärd till akuten. Jag ger inte längre efter för den svarta sidan, det är skittungt och otroligt jobbigt, men jag FIXAR DET.

Jag brukar krypa ner under täcket, koncentrera mig på andas, klappa katten och hela tiden upprepa mantrat "det går över, det går över, det går över".

Och här sitter jag, fortfrande fri från färska sår och klarade mig till och med utan piller.

Det känns skönt, att veta att jag faktiskt klarar av det. Att jag börjar kunna hantera det. Friskhetstecken? förhoppningsvis!

I dag är det fredag, det betyder karlshamn och älskling. Martin kommer strax och hämtar upp mig. Och i helgen blir det till och med lite fest, hos robban som fyller år.

Jag kanske till och med dricker mer än 2 öl, vem vet. Har blivit oootroligt sparsam med alkoholen. Vill inte ramla dit igen. Ännu en sak som jag faktiskt lärt mig hantera på ett normalt sätt.

Jag är minsann en rätt duktig tjej ändå!

Det är så konstigt.

Hela mitt jag.

Har en klibbig äcklig ångest, en väldigt väldigt ovan ångest-känsla. Som kom väldigt hastigt. Nu under kvällen.

Jag mådde hyffsat bra under dagen, det gick bra på arbetsförmedlingen, ska börja arbetspröva på halvtid nu. Och det kändes bra och upplyftande.

Men hjärnan omprogrammerade sig nu under kvällens gång, en ångest utan mening. Nåt som finns inom mig, som jag inte ved vad det är. Och en känsla av fullkomlig meningslöshet kom över mig.

Varför gå upp på morronen? egentligen?

varför äta? varför diska? varför sova? Varför KÄMPA så förtvivlat hela tiden för ett liv som det inte ens känns som man vill ha?

Tankar på rakblad har kommit över mig. Men orkar inte. Ångestdämpande tabletterna slut. Sömntabletterna slut. Kaffet slut. schampoot slut. toapappret slut. typ 3 bitar torrfoder till katterna kvar. 8 kr på kontot.

Inga pengar att åka ner till krokås för att skingra tankarna.

Sitter och snålar på dom sista cigaretterna fast jag helst av allt vill sitta och kedjeröka för att hindra mig från att göra nåt annat.

Undrar förtvivlat vad som hände i min hjärna. vad var det som snäppte?

Har köpt nya rakhyvlar för att raka benen. Det känns inte bra att ha dom hemma.

Fick en känsla av att jag ville åka till PIVA, för att få bort alla dumma tankar och vara ispärrad och övervakad så jag inte kan göra nåt dumt.

vad hände??

fattar ingenting just nu.

Gick helt ok på bildterapin. Tänkte berätta lite om hur det gick till.

Man fick börja med att sitta 3-4 minuter i rätt nedsläckt rum och lyssna på lugn musik och sluta ögonen och bara andas och terapeuten sa till mig att tänka på ett träd. Vilket träd som helst.

Sedan skulle jag ställa mig upp framför ett papper och massa olika vattenfärger och måla upp just det trädet jag hade sett framför mig. Det blev ett dött pinnigt träd, med brun tråkig mark under och bruna löv som föll, plus att det blåste som fan runt trädet, och det var natt, inget grönt nånstans.

Sedan satte vi oss båda två framför min bild och disskuterade den. Det var rätt givande, och hon kom med många bra analyser. Dock snöade hon in sig på fullmånen jag målat, men den hade jag målat mest för att det skulle bli fint. typ.

Och aningen flummigt var det ju, lite som drömtydning. Men ändå vettigt, för hon sa saker som träffade mig rakt i hjärtat ibland och som jag inte hade nån aning att min bild fick fram.

Därefter disskuterade vi och analyserade ett tag utan att titta på bilden och prata lite allmänt.

Och nästa gång ska jag få nya direktiv vad jag ska måla. och så kommer det att gå till i fortsättningen.

Helt klart nåt jag tänker försöka några gånger till.

Och jag mådde aningen bättre när jag gick därifrån.

förhoppningsvis ska detta få mig att att i alla fall släppa en DEL av mina känslor och bekymmer i ljuset.

Även om det känns skitläskigt.

Inbunden som jag är.

Det tradigaste med att mestadels ha killkompisar är när man får svartsjuka flickvänner efter sig. Flickvänner som tror att bara för jag umgås med deras pojkvänner så LIGGER  jag automatiskt med dom. Seriöst?

Spelar verkligen könen nån roll när det kommer till vänner?? Då skulle ju inte lesbiska tjejer kunna ha tjejkompisar är homosexuella snubbar ha killkompisar?

Man kan tycka om en människa för perosnligheten, och inte för att dom har en kuk mellan benen. Och den lilla detaljen att jag faktiskt har POJKVÄN själv, borde liksom spela in lite kan man tycka.

Fruuuktansvärt irriterande. suck.

I övrigt har det varit en skön helg med kajan, några öl, lite filmer, lite sol och kaffe och övrigt mys. Och i dag är jag mest nervös för att bildterapin börjar i morron eftermiddag. Det känns ovant och konstigt att MÅLA sin känslor på ett papper. Vet inte ens om jag kommer fixa det.

Önskar dom hade SKRIV-terapi i stället. Där har jag lätt att få ner känslor, genom ord och meningar. Hon kanske kan läsa min blogg och analysera mig därefter. Det hade varit skitbra.

Men men, jag ska ge det ett försök.

och nu ska jag faktiskt städa, har mani på det nuförtiden. Golven måste skina och ingen disk får stå i diskhon! kontrollbehov? ja troligtvis.

Japp det ska jag tydligen börja med nu. Var på vuxenpsyk i dag och träffade min nya terapeut som är inriktad på just bildterapi och även KBT.

I dag ville jag inte börja måla, kände mig inte redo för det så vi bara pratade. Gick i genom hur det går till, och lite andra allmäna saker om hur jag mår just nu osv.

Dom tyckte att jag passar till att genomgå bildterapi eftersom jag känslomässigt är extremt inbunden och gör allt för att inte prata om hur jag mår, eller hur jag känner. Utan helst vill stoppa allt inom mig. Men nu är jag full, det får inte plats mer. och en del måste få komma ut nu. innan jag spricker.

Det känns läskigt, att blotta sig själv på det viset. Men är också kanske enda sättet jag kan få ut mina känslor så att nån annan kan hjälpa mig.

En gång i veckan ska vi ses, och i början ska hon ge mig olika teman att måla för att jag ska komma i gång typ "måla hur du känner dig i dag", sedan blir det mera fri målning, där jag förhoppningsvis ska får fram all skit jag förträngt långt långt i mig.

Vi ska även köra en del KBT för mina tvångssyndrom.

Hoppas det ska gå bra.

Det är alltid jobbigt och oroligt att börja med nåt nytt, men jag måste försöka göra NÅNTING åt mig själv och mitt mående.

och allt är till för att testat. Minst en gång.

Innan man kan ge upp.