Tack Kasper, nu fattar jag varför det helt plötsligt dräller in nya läsare...du är fin du..=)

Sveriges deppigaste bloggerska

2011-01-11 @ 23:26 av kajan i Allmänt | 1 Kommentar

Minns ni uttrycket verklighetens folk? Här har ni enligt mig Sveriges verkligaste blogg. En av få bloggar jag följer i dessa tider då allt verkar handla om vardagens trivialiteter. Möt Maria, Blekinges mest deprimerade tjej. Hon skär sönder ofta sina armar, åker in på psykakuten och lever ett liv i uppförsbacke. Det ryktas om att ett bokförlag har kontaktat henne för att göra en bok av hennes blogg. Hur ska det gå?

http://sylviaplath.bloggagratis.se/

Det här är vad jag lever på för tillfället. morron, middag, kväll. eftersom en hel måltid för 4 kronor är fasiken ett jävla klipp ändå. Men nu börjar jag tröttna. Hittade en ny smak i dag i alla fall "orientalisk", den var helt ok. och sen brukar jag äta med kinapinnar för att lyxa till det och låtsas att jag äter RIKTIG kinamat.

Sen har jag hört att man kan få skörbjugg om man lever på bara nudlar. inte för jag har jag nån aning vad det är. Men det låter inte som nåt man vill ha i alla fall.

jorråsåatteeh..

Jag hatar det här. Att aldrig kunna sova. Jag har ändå bytt sängkläder, duschat och har mitt nytvättade nattlinne på mig för att göra det extra mysigt i sängen. Men så fort jag lägger mig , så blir jag klarvaken. tankarna börjar snurra och när jag släckt ner börjar jag bli rädd för alla mardrömmar som jag VET kommer att komma. dom kommer varje natt.

oftast är det figurer som står runt min säng, eller nån som knackar i väggen brevid mig eller saker som ramlar ner från taket ovanför mig. Många är de gånger älskling har vaknat av att jag skrikit och mumlat om att "dom ska ta mig" och fläktat med armarna omkring mig och tvingat honom att kolla så allt är ok och sen sova ytterst så han kan "skydda mig". jag sover men är ändå vaken. vakendrömmar tror jag det kallas. och eftersom jag slutade med sömntabletter för exakt 7 månader sedan så kan det inte bero på det. vilket jag alltid trodde var felet innan.

Detta har gjort att sängen har blivit en fiende och att gå och lägga sig bara känns jobbigt och ångestframkallande i stället för skönt som det SKA vara.

Och eftersom jag är som vägrar sova bort dagarna så tvingar jag mig själv att gå upp runt nio varje dag ändå, trots att jag kanske sovit 1-2 timmar. och sen har jag nån strikt policy att inte sova om dagarna, så det blir inte många timmars sömn.

ibland sover jag bra, speciellt när jag sover med min pojkvän, dom nätterna är guld värda. dom får mig att stå ut med en veckas sömnlöshet efter det.

jag sitter och tittar på sängen nu, den ser mest farlig ut. trots att det ligger 2 söta kissar i den och myser.

jag kanske ska ta en halv stesolid som jag fått av kaj för att använda vid nödfall. men jag är inte glad för att ta tabletter nuförtiden. jag slutade med både ångestdämpande och sömntabletter just för att jag hatar att vara beroende av nånting. det räcker med att jag är beroende av cigg och choklad (och kaffe).

Men i kväll krävs det nog att jag får i mig kemikalier om jag överhuvudtaget ska våga lägga mig i sängen igen.

den onda onda tygklumpen därborta.

eller kanske jag gör som vanligt. sätter mig i soffan och läser, och rätt vad det är så är det ljust ute och morron och jag slipper fundera på sömnen längre.

och i morron kommer den stora systern och den lilla systern plus 2 st UNDERBARA barn (bilderna) hit. blir myspys.

Alltså min bh är så jävla tight så jag kan knappt andas, det känns som jag har korsett på mig och jag önskar det var 70-tal så jag kunde bränna min bh och låta dom vara fria. Eller så får jag helt enkelt fatta att det är dags att köpa en större storlek. jag är inte längre pinnsmal. men mina kläder ärfortfarande det. fattig som jag är.

i övrigt väntar jag på tvätten i tvättstugan, sitter i telekö till kronofogden och försöker sminka mig SAMTIDIGT.

Är jag inte en mirakelkvinna så säg.

Herregud uppe på bloggtoppen på bloggplatsen. visserligen sist, men ändå. Tror dockatt hälften av dom som läser är sådana som retar sig på mig, eller gillar att vältra sig i andras olycka, eller måste ha någon att spy lite galla över när dom har tråkigt. Det har jag märkt på en del syrliga kommentarer som inkommit på senaste. Oftast är det folk som retar sig på att deras skattepengar ska gå till "en sån som mig", eller tycker jag borde ta tag i mitt liv för fan, eller att jag är för lat för att jobba, eller att jag är en idiot som bara söker uppmärksamhet och borde ta livet av mig osv osv.

Sådanaa kommentarer bekommer mig inte längre. jag är och har alltid varit brutal ärlig i denna bloggen och skrivit ingående om allt skit som hänt och hur det är att vara i psykisk obalans och om hur jag flippat ur och tagit droger och dessutom gjort flertalet sälvmordsförsök. och jag skäms inte ett dugg. detta är sanningen. om hur det kan gå när man går fel väg i livet. och förhoppningsvis vara ett varnande exempel för andra. och är inte förvånad ELLER förnärmad över kommentarer jag får. för jag vet vad det är för typ av människor som skrivit dom människor som inte är som jag. och så enkelt är det.

det är alltid svårt att förstå andra människors beteende och val, och det är så väldigt lätt att ha förutfattade meningar om människor man inte känner och det är alltid tillfredställande att trycka ner folk som beter sig på ett sätt som man själv tycker är olämpligt.

Men eftersom kommentarerna inte tillför bloggen nånting, eller ger mig nånting alls. bara samma gamla dravel, så publicerar jag inte dom. så ni kan ju bara ge upp? eller skicka ett mail så kan vi snacka på RIKTIGTom det som stör er. OK?

Dock har jag så väldigt väldigt många snälla och underbara läsare, och det är ER jag skriver för. ingen annan.

Men för att ge alla hatare svar på tal så kan jag säga:

jag börjar jobba igen på tisdag, och ska hädanefter tjäna mina EGNA pengar så ni behöver inte oroa er för att jag ska leva på era skattepengar, jag har slutat med droger så nu behöver ni inte tjaffsa om det heller längre, och jag kommer alltså hädanefter ha ett jobb, en lägenhet , en pojkvän och ordnad ekonomi så då faller jag ju in i normaliteten igen. till ERAN värld. till den accepterade världen, där jag är som alla andra. så det känns väl bra för er?

men vem ska ni nu tracka?

Nu är väl min blogg lite väl tragisk och deprimerande, eller hur?

Så hur vore det om jag skulle lyfta fram lite POSITIVA saker i mitt liv i stället:

* Vikarieexpeditonen har ett ton med jobb som väntar, och har sagt att jag i princip kan få jobba heltid om jag vill börja jobba igen. och det är precis vad jag tänker göra. Massa pengar och rutiner tackar jag inte nej till. och dessutom få slippa socialen och arbetsförmedlingen.

* Jag har turen att ha träffat världens bästa pojkvän som skulle ta ner månen till mig om han kunde. det känns ovant, visste inte att pojkvänner kunde vara så snälla. han finns där dygnet runt för mig, och skulle aldrig göra mig illa eller vara otrogen. känns väldigt väldigt tryggt.

*Jag har en lägenhet som jag älskar, den passar mig perfekt och jag känner mig verkligen hemma där. och mina 2 små kissar som alltid kommer springande när jag kommer hem, och hoppar upp i sängen varje morron när jag vaknar gör att jag inte kan låta bli att småle.

*Jag har en familj som alltid ställer upp. det finns många som inte har nån kontakt alls med sin familj, och inte har någon att vända sig till när det händer nånting. sandra är alltid den första jag ringer till så fort det är nånting. och jag är så oerhört tacksam för att jag har så god kontakt med min familj.

* För en gångs skull väger jag precis lagom. varken för mkt eller för lite. lite lagom kurvig, precis som jag vill vara, och TRIVS faktiskt med min kropp.

* Jag har börjat läsa igen, vilket jag inte haft koncentration till på många månader, och jag hade glömt hur UNDERBART det är att fly in i böckernas värld. det gör mig lycklig.

* I kväll ska jag äta lyxig middag. wok och nudlar. och slippa käka smörgåsrån och kaffe som vanligt. ska bli så gott!

* Hittade hela boxen med pang i bygget här på bibblan, för 20 kr. så i kväll blir det myskväll.

nu räcker det väl ändå?

Mitt rykte som pessimist kan ju bli skadat.

Ok, nytt år, nya möjligheter?

Jag och sandra började i alla fall det nya året med att ordna mina räkningar som var i ren kaos, ingen aning vad vissa av fakturorna var för nånting ens. Och när vi ordnat och räknat i hop allting kom vi fram till att jag fortfarande ligger flera tusen back. jag blir så trött.

Men orkar inte ens bry mig. Och i morron ska högen byggas på ännu mera för jag måste till tandläkaren och laga ett hål som drivit mig till vansinne alldeles för länge, och sånt betalar inte socialen. var nyss och handlade och köpte enbart euroshopper-grejer. kattmaten lär inte bli populär när jag kommer hem.

jag kan knappt skriva längre. har ingen koncentration. orden faller ur mitt huvud hela tiden. och jag har verkligen ingen aning om nånting. känner mig trög. och det är jobbigt. för jag är faktiskt en ganska smart människa i vanliga fall.

lägenheten ser ut som jag haft inbrott och jag borde verkligen ta och tvätta håret. och ringa lite samtal. men ingenting blir gjort. INGENTING. för jag bryr mig inte. jag skiter i om jag kommer till kronofogden, jag skiter i om jag inte har nån mat, jag skiter i om jag har jobb eller inte, och jag skiter verkligen i hur jag ser ut, och jag skiter i att mina mediciner inte funkar.

för ingenting spelar någon roll. i alla fall inte i min för tillfället väldigt sjuka hjärna. det känns ändå som jag hamnat fel. det här är inte MITT liv, det här är inte jag, det här är inte min personlighet. det är inte mina ögon som tittar tillbaks på mig i spegeln, dom ser så...döda ut.

jag hoppas jag kommer tillbaks till verkligheten snart. till mitt eget liv. och blir den riktiga Maria igen.

för det här är åt helvete fel.