Jag gör uppenbarligen aallt för att bara förstöra mitt liv ännu mera, i stället för att göra nånting åt det. Känns som jag gett upp. har prövat tusen olika mediciner testat tusen olika terapi-medtoder, men återkommer ALLTID till dom här djupa svackorna. så det känns som jag mest skiter i vilket.

Ett exempel på det hände i går/inatt. Jag.kaj och robban festade till det och stack ut på mingel och skulle ha lite skoj. och det hade vi. fram tills jag började dricka för mkt, bete mig märkligt, ramlade i hop på dansgolvet och blev utburen av vakterna och fick inte komma in mer. På nåt sätt, som jag inte ens minns så följde jag med 4 st helt okända snubbar hem enbart för att dom hade kokain hemma, och lämnade en både förbannad och förtvivlad kaj på torget som gjorde allt för jag skulle följa med honom hem i stället. men gjorde jag det? nej då. allt jag inte BÖR göra GÖR jag. jag utmanar ödet gång på gång, leker med mitt liv för att jag ändå inte tycker det är nåt värt.

drog massa kokain. rökte på lite. drack lite till. och när dom andra började skjuta upp heroin ville jag faktiskt inte vara med längre. stapplade ut, ingen aning vart jag var. hade telekontakt med kaj och virrade runt i karlshamn i evigheter innan han till slut hittade mig.

hög, full och rent jävlig. och förbannad på allt och ingenting och allmänt omöjlig och ville egentligen bara lägga mig ner och förvinna.

det som gör mest ont är att jag behandlar människorna som faktiskt älskar mig och bryr sig om mig med NOLL respekt. jag sviker dom gång på gång, dom tvingas gå och oroa sig för mig när dom har faktiskt har ett eget liv att ta hand om också. jag är en otacksam jävla subba som inte förtjänar att nån bryr sig om mig. sandra tycker jag ska tvångsinläggas, och börjar hålla med.

Min självdestruktivitet blir bara värre och värre, och jag bryr mig faktiskt inte ett skit om mitt liv längre. om jag hade varit inlagd hade jag 1. inte kunnat skada mig själv 2. inte dricka alkohol 3. inte ta droger.

och det hade nog varit bäst för dom i min närhet som snart mera liknar mina vårdare i stället för familj och pojkvän.

Den här personen är inte jag.

jag vet inte alls vem hon är.

och jag saknar den RIKTIGA maria.

vill bara få det söndriga lagat.

 

sarre

11 december 2010 18:31

Jag saknar oxå den riktiga Maria.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Bläddrar bakåt i min blogg och blir ibland riktigt illa till mods. Läser om inlägg med droger, överdoser, rakblad och blod och sjukhus, PIVA, intensiven och en total ovilja att leva. Och inser en sak jag borde tänka på oftare, hur jävla långt ja...

    Jag gick länge runt och tyckte att alla att män var rövhål. Mina erfarenheter sa detta till mig. Av dom 6 pojkvänner jag haft så har fanimej alla varit kompletta skitstövlar,psycho, manipulerande och stampade ner mig tills jag var absolut in...

Jag är en sån som väldigt sällan får biverkningar av mediciner, ja förutom viktuppgången då. Men en rolig sak är att seroquel har som sällsynt biverkning "ökad sexlust", och så har även mirtrazapin. Och DOM är dom enda biverkningarna jag åkt på. På B...

    Haft tele-tid med läkaren nu. Jag hann knappt säga något innan hon typ nästan skrek JAG SKRIVER INTE UT BENSO!!! eeehhh jag sa inte det heller? Hon frågade om jag ville bli inlagd. Jag sa nej, att om jag är inlagd kan jag inte knarka och...

    Ibland saknar jag personen jag en gång VAR. Hon var så annorlunda. Hon hade så kul. Hon sparkade ångesten i röven och levde som morgondagen aldrig fanns. Hon hade aldrig tråkigt. Var hon rastlös, tog hon en spontant tåget till en annan sta...