Jag kan nästan bara skratta åt allt just nu. Det finns ingenting, och jag menar INGENTING som inte går emot mig. Jag får nån sorts tvärtom effekt och liksom nästan får hysteriska skrattanfall åt eländet. Som jag skrev i föregående så kan jag verkligen inte komma ner längre i botten på bägaren nu.

Just nu skulle vadsomhelst kunna vara ett uppåttjack. jag kräver i princip ingenting.

en kram och jag skulle i princip gå sönder.

Pratade med Marcus i telefon för en stund sen och bara att han sa så snälla ord fick mig att börja böla. jag är mottaglig för det mesta.

jag hänger i en liten skör sytråd som ankrar mig till livet.

jag skulle utan att blinka kunna skära upp handleden nu. eller gå ut i skogen med ett rep.

En sak som kan spela in lite är at jag inte haft råd att hämta ut mina mediciner. inte tagit dom på en vecka eller så. men inte mkt ja kan göra åt saken.

kan inte råna apoteket.

tror jag?

och jag beter mig som ett jävla psycho. skäller ut folk när som inte gör som jag ville att dom skulle göra. eller kan träffa mig PRECIS NÄR JAG VILL!!

jag känner mig ensam.

för att alla har ett liv utom jag.

så därför ska jag gå in till sandra och tigga alkohol nu.

Just nu kan min värld inte bli sämre.

allting bara rasar omkring mig.

jag kan med andra ord inte klättra nån annanstans än uppåt.

för längre ner kommer jag inte.