Har börjat få rutin på träningen nu. varannan dag. 45 min spinning och 30 min situps. Nu ska Lyrica-fläsket bort!!

Dock gör min kedjerökning att allting blir mkt kämpigare, flåsar som en hund med astma varenda gång jag tränar. Men att sluta röka för tillfället, är inget som jag vill. alls.

I morron ska jag tandläkaren (hhuuuuu!!), jag är verkligen jätterädd för dom. men sina äckliga handskar, sug-grejer,vassa grejer som dom petar tänderna med och sprutor och annat läbbigt. plus att man ligger typ upp och ner. extremt obehagligt.

Fattig som jag är så får papps eller sandra skjutsa in mig, sen får jag tigga pengar till bussen hem. Efter tandläkaren ska jag fika med en kille från stan som jag aldrig sett innan. han är hitflyttad från Irland(coolt!), och har frågat flera gånger om jag vill dricka kaffe. så visst. alla snubbar här i stan som är över 25 och som man aldrig stött på innan, är värt att kolla in.

Mår i övrigt bättre än jag borde göra.  Det känns liksom som att det på nåt sätt varit nyttigt för mig. hela de här resan. att vara nere på bottens botten. Nu känns som att inget mera dåligt kan hända mig som jag skulle bli knäckt över. jag har lärt mig att klara mig ensam och lärt mig att ta mig i genom dagar när jag helst av allt bara velat lämna in.

jag känner mig stark, och känns som ingen eller inget kan såra mig eller få mig hysterisk, ledsen uppgiven. been there done that.

Nu är minsta grej som händer en ROLIG grej. man tar liksm inte nånting alls för givet. och jag är inte alls krävande.

inget dåligt som inte för nåt gott med sig. eller hur är det man säger?