Jag kan nästan bara skratta åt allt just nu. Det finns ingenting, och jag menar INGENTING som inte går emot mig. Jag får nån sorts tvärtom effekt och liksom nästan får hysteriska skrattanfall åt eländet. Som jag skrev i föregående så kan jag verkligen inte komma ner längre i botten på bägaren nu.

Just nu skulle vadsomhelst kunna vara ett uppåttjack. jag kräver i princip ingenting.

en kram och jag skulle i princip gå sönder.

Pratade med Marcus i telefon för en stund sen och bara att han sa så snälla ord fick mig att börja böla. jag är mottaglig för det mesta.

jag hänger i en liten skör sytråd som ankrar mig till livet.

jag skulle utan att blinka kunna skära upp handleden nu. eller gå ut i skogen med ett rep.

En sak som kan spela in lite är at jag inte haft råd att hämta ut mina mediciner. inte tagit dom på en vecka eller så. men inte mkt ja kan göra åt saken.

kan inte råna apoteket.

tror jag?

och jag beter mig som ett jävla psycho. skäller ut folk när som inte gör som jag ville att dom skulle göra. eller kan träffa mig PRECIS NÄR JAG VILL!!

jag känner mig ensam.

för att alla har ett liv utom jag.

så därför ska jag gå in till sandra och tigga alkohol nu.

Just nu kan min värld inte bli sämre.

allting bara rasar omkring mig.

jag kan med andra ord inte klättra nån annanstans än uppåt.

för längre ner kommer jag inte.

jag bli så less på allt.

Så trött på att må som jag gör. Att aldrig få den hjälp jag behöver från vuxenpsyk, det ÄR verkligen inte lätt att fixa själv. Har till och med börjat med Kognitiv Beteende Terapi på mig själv. Men det är svårt när man inte vet om man gör rätt, eller får det stöd och pushning man bhöver när man vill ge upp.

Mediciner, mediciner, mediciner. MEN DET HJÄLPER JU UPPENBARLIGEN INTE!!

Mycket när det gäller att tillfriskna från depression är dock upp till en själv. man kan aldrig hjälpa någon som inte är mottaglig för hjälp. MEn jag är ju det!!!

Jag behöver bara någon som peppar mig att ta i mig själv, ger mig tips stöd och råd. Nån som i princip TVINGAR mig att ge mig ut i världen, bryta isoleringen och aktivera mig igen.

jag fixar fan inte det här längre.

Att vara arbetslös OCH fattig samtidigt är ingen hit.

Man kan liksom inte göra nånting roligt av dagarna. Om man nu inte vill göra nåt gratis....typ läsa...och ehhh...pilla sig i naveln?

Jag blir fortfarande inte vettig på nånting.

Har ju sökt till komvux och satt upp mig på lägenhet i bromölla(metropolernas metropol). MEn nu verkar det inte som jag har mer studiemedel kvar på gymansienivå. så jahapp...så var det med det.

och hux flux hipp som happ och hit och dit så känner jag knappt för att läsa längre.

Vill jobba och tjäna pengar.

Jag har aldrig sagt annat än att jag är hopplös.

Har gått in i en sån där gråzon igen.

varken ledsen eller glad....varken pigg eller trött...varken här eller där.

en kopp kaffe på det elelr?

I övrigt är allting på väg neråt i rasande fart.

Sölvesborg är inte bra för mig. uppenbarligen.