Nu har jag en sån där vidrig deppighet. en sån där som jag inte har nån sorts kontroll över. gråter och skriker om vartannat. ligger och stirrar, röker, dricker, tar några piller. sover...jobbar, smajlar upp mig för att ingen på jobbet ska märka. ingen ska kunna säga att jag låter mitt eget privata helvete gå ut över jobbet.

eller någon annan heller för den delen. jag spelar ganska bra. till och med för min familj. jag vill inte ens prata om det. för jag vet inte vad jag ska säga. har ingen förklaring, ingen lösning, inget hopp.

jag fattar inte ens at jag faktiskt kommer upp på morronen. jag är stolt.

att jag klär på mig, äter och dom där grundläggande behoven.

jag har så ONT i mitt hjärta, i min mage. en ångest som kan skära smör. 

vet inte vart jag ska ta vägen. känner mig inte hemma nånstans. lever i ett ingenmansland. 

på väg ner. i rasande fart.

ner...och ..ner..och ner...