också har man en brorJÄVEL som bara retar fan ur mig när man ska försöka sova, för att jag ska upp fem i morron och inte har NÅN JÄVLADÖRRHELVETE på mitt rum. spelar musik, skrattar högt och flamsar, springer/stampar i trappan och smäller i dörrar och är allmänt så jäääävla dum i huvudet. och ENBART för att jävlas. FYIHELVETE vad jag ska väsnas och riva hela huset när han blrjar skolan sen och måste sova i tid.

ibland hatar jag honom. 

i kväll kommer jag INTE få nån sinnesro, eller sömn. och i morron kommer jag att vara ett lik på jobbet med asnikte som  ser ut som jag fått en allergisk reaktion. svullet och igenmurade ögon. 

Jag vet inte hur länge jag ska orka.

dom senaste veckorna har varit en spikrak väg neråt. hur länge ska jag orka hålla masken för andra. Hur många fler fejkade smajl och smyg-gråtande .

Hur många fler destruktiva tankar, själv-hatande, hur många fler piller, mer alkohol. sömnlösa nätter, med nerver som sitter på insida i stället för utsidan.

Tills allting blir kaos som vanligt, och jag hamnar i ambulansen som vanligt, och pappa får hämta mig med den där blicken som får det att göra ont i mitt hjärta av dåligt samvete. om dom ens får hämta hem mig.

Detta är inget normalt måeende, inget normalt liv. ingen normal oro. jag ka inte tänka mig att det är meningen att man ska gå runt och må så här.

Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. jag kan aldrig fly från det jag helst vill komma undan i från, demonerna i huvudet.

dom följer mig vart jag än är.

ja förstår ju att det finns nåt som kallas lyckligt liv därute. jag har hört det beskrivas för mig. jag har sett folk uppleva det. det kan inte vara en myt.

För det här livet jag lever. det kan inte levas.