jag lever. och mår okej faktiskt. för att jag är en envis jävel.

i dag sa en vårdtagare till mig på jobbet att jag var den bästa personalen hon nånsin haft, jag började nästan böla. jag är ju för fan som en gravid kvinna.

bölar för allt och inget.

sorgliga saker, när nån säger nåt bra. jag är skör som en sytråd, ungefär.

EN jobbedag kvar, sen är jag ARBETSLÖS. och det var himla osäkert med förlängning, för det är för lite att göra där just nu. jag försöker ignorera det, för om jag tänker på arbetslöshet vill jag bara gå och hänga mig.

och så har jag fått en jävla fittförkylning IGEN. kan inte gud have mercy on the weak ones liksom??

jag fattar inte vart min aptit försvann. för 2 veckor sen åt jag som häst. nu får jag tvinga mig att äta i alla fall nånting under dagen. varken sug efter godis, mat eller ens tuggummi. hade lätt kunna skita i att äta helt.

det är konstigt, att inte känna hunger.

jag vill inte bli hon den där igen. hon jag var innan. som deppade, inte åt, försökte ta livet av sig och var allmänt sorglig. jag saknar inte henne alls.

och jag hoppas hon aldrig kommer tillbaka.

snälla, snälla snälla...