Det känns som jag går runt i en annnorlunda värld just nu. En värld jag inte känner till. En värld där allt är ovant.

Jag skrattar och MENAR det, jag vaknar inte med betong i magen, jag sitter med en cigg med solen i ögonen och kommer på mig själv med att småle.

Problemen känns mindre farliga. inget kan äta upp mig. inget kan ta mig.

För jag är jag. Och jag är en jävla kämpe.

Jag vaknade brevid en människa jag tyckte om i går morse, och bara det är så ovant. jag brukar slänga ut folk som jag legat brevid. där ville jag bara stanna.

Jag har inget jobb. men det LÖSER sig. innan betydde det undergång för mig. jag har inga pengar, men jag bryr mig inte.

Jag känner mig som en främling som hälsar på i DERAS land. "de lyckligas land".