Jag känner att jag måste skärpa till mig nu. Det svarta börjar synas i ögonvrån och jag morrar åt det att försvinna men det försöker slänga sig över mig. och det är med rent psykiskt våld som jag håller det i från mig.

Jag hatar att det bara kommer. Utan någon EGENTLIG anledning. Att min hjärna börjar få slut på glädjehormoner, fast jag inte har någon anledning att känna mig så här. Det är så svårt så SVÅRT att hålla mitt humör i schack. Att hålla det på en normal nivå. i stället för höga berg och djupa dalar.

Ska det behöva vara så här? NU? När allting börjar ordna upp sig. lägenhet, pojkvän och säkert jobb med hoppas jag.

Jag har så svårt för att leva i verkligheten, jag vill bara fly i från den hela tiden. med värre och värre metoder.

vill bara ligga på sängen med min älskling och tänka på ingenting och bara känna mig trygg och bara vara. i morron så.