För 2,5 år sen satt jag på första gången på intensiven, en solig eftermiddag. mitt i sommaren. Jag hade slangarna kvar när pappa kom för att hämta mig, jag minns att jag hade en alldeles för stor blå sjukhusskjorta på mig. och sköterskan hade stuckit fel i min arm så det var stora blodfläckar på mina byxor.Pappa var röd i ögonen när han kom in och kramade mig. och jag orkade inte ens skämmas.

åkte direkt från sjukhuset till psykjouren i olofström.

Jag skulle även tvunget in i affären och köpa cigg minns jag. när jag gick där i mina blodfläckiga byxor, trasig hoddtröja, smutsigt hår, rödgråtna ögon och bandage på handen efter kanylen så har jag nog aldrig känt mig så galen.

DÅ insåg jag hur sjuk jag verkligen var.

hur långt jag låtit det gå.

Det värsta är att jag nu, 2,5 år senare inte känner mig ett dugg friskare.

och jag blir så rädd när jag tänker på att jag kanske aldrig kommer bli frisk.att jag inte ens vet hur de är att vara helt frisk. fri från demonerna i huvudet. hur det känns att känna sig fri, att känna harmoni, att känna lycka.

att tycka om livet.

människor som säger "ta tag i dig själv", "ryck upp dig", "alla har det jobbigt ibland, livet ÄR inte roligt alltid". det är människor som aldrig har spenderat en natt på toalett golvet med så mkt ångest att du kräks och dunkar huvudet mot golvet för att få bort det.

det är människor som aldrig har suttit på sängen och svalt 3 kartor sömntabletter frö att man inte ser nån annan utväg att tysta rösterna. det är människor som aldrig har låst in sig på toaletten på jobbet och gråtit och sen gått till chefen och sjukanmält och sagt att man fått migrän.

det är människor som aldrig skurit upp armarna med rakblad för att man desperat försöker omvandla den inre smärtan till en mer hanterbar yttre smärta.

det är människor som aldrig aldrig känt den hopplösa känslan: JAG VILL INTE DÖ JAG VILL BARA INTE LEVA.