Förkyld som själva fan, plus ett huvud som håller på att gå i bitar efter verklighetsflykten med dennis, fredrik och calle i går. och så nerdeppad så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag är så fruktanvärt fruktansvärt avundsjuk på alla lyckliga människor jag verkar se och träffa överallt. jag undrar vad deras knep är?...hur gör dom för att vara så glada postitiva och liksom älska livet? HOW!!!???!!!

Jag har kommit in ett stadie där jag inte ens orkar försöka lösa mina problem längre. för det känns som att varje gång jag tagit ett steg framåt så har jag plötsligt fått ta två steg bakåt igen. jag har tappat gnistan, motivationen, och den sista kärleken jag hade för livet har slocknat.

Det är mkt möjligt att jag kanske också kommer ha ett bra liv och en framtid om några år. Men jag ska klara av att leva den långa vägen dit med.

och det vet jag helt enkelt inte om jag gör.