Alltså jag älskar verkligen den här lilla dvärgen. Trots att han är över ett år och inte ens vill gå eller prata riktigt än. Och trots att han börjar skrika så fort ola eller sandra kommer hem när jag suttit barnvakt när han annars varit hur gullig som helst, liksom för att jävlas med mig så att ola och sandra ska tro jag varit en dålig barnvakt.

När jag inte hunnit se han på några dagar saknar jag faktiskt honom. Han har världens gulligaste skratt, och världens blåaste ögon. Oh typ inget hår alls, med skjorta på ser han ut som en liten gubbe. Jag kan sitta och gulla och leka med honom hur länge som helst utan att tröttna.

Han är ju den första småttingen i vår familj, och såklart lite speciell...=)

När jag tänker på hur mkt jag tycker om det lilla livet, tänk då hur det kommer kännas när jag får EGNA barn. Kommer ju vara helt överväldigande.

Ännu en anledning att fortsätta leva.

Jag kan inte vara någon jag inte är.

så enkelt är det bara.