Läste en undersökning om ensamhet. Man ser framför sig att det är som pensionär man känner sig som mest ensam i livet, man jobbar inte längre, ens make eller maka kanske dör...barnen är upptagna med sitt, ens vänner går bort efter hand.

MEN det visade sig vara mellan 25-40 som människor kände sig som mest ensamma.

Det är DÅ allt ska hända. Man ska bilda familj, skaffa hus, göra karriär och dessutom njuta av livet fullkomligt och må skitbra.

Och som singel i den åldern hamnar man helt utanför samhällsnormen. Ens vänner går en efter en in i parrelation, de får barn. De har inte längre tid, man lever i helt olika världar. Prioriterar olika saker, har olika syner på helgnöje.

Då är det inte kontsigt att man inte bara känner sig ensam och övergiven, utan också känner en ENORM stress och press på att man själv också måste göra allt det man SKA göra.

Jag kan dock reta mig på att alla säger "bara du med hittar kärleken så kommer du bli lycklig". Precis som att det är DET hela ens lycka hänger på?

Jag vägrar göra som alldeles för många andra, skaffa någon bara för att ha någon att bilda framtid med, och slippa vara ensam och skämmas. Vara utanför systemet. Inte kunna gå på parrmiddagar eller ha playdates med barnen.

Och jag är helt sker på att många familjer bara ser bra ut på ytan, men inom stängda dörrar är ingen av dom lyckliga.

Jag vägrar känna mig stressad.

Och jag vill inte att folk ska tycka synd om mig för att jag är ENSAM mitt i livet, att allt ska vara så förbannat fokuserat på tvåsamhet.

Jag har annat att fokusera på än att jaga efter make och barn och hus och volvo just nu.

Jag måste fokusera på att överhuvudtaget LEVA först.

Var disträ och förvirrad i morse och råkade ta en sömntablett i stället för de vanliga morrontabeletten.

Jag kommer nog vara väldigt pigg och alert i eftermiddag tror jag.