När allting känns alldeles för tungt och när jag verkligen vill ta slut på det måste jag tvinga mig att tänka på dom här personerna:

           Det är DOM som skulle fara illa...inte jag...

Det känns som jag har fastnat i en ond spiral, som inte har nån aning om hur jag ska ta mig ur. Och jag bara virvlar längre och längre ner. i rasande fart.

Har börjar leva totalt självdestruktivt och liksom bara inte orkar bry mig längre.

jag vill inte PRATA om det, jag vill inte folk ska fråga hur jag mår, fråga om dom kan hjälpa till med nånting. Jag fräser när folk kommer för när inpå ämnet. Och sen känner jag mig som en skit efteråt. Jag vet att dom frågar för att dom bryr sig, och det är där skon klämmer. jag vill inte att nåns ska bry sig om mig. allting hade varit mkt lättare då. då hade den sista spärren släppt.

Jag har bara inga svar. inga svar på VARFÖR.

Jag drar mig undan, grubblar i ensamhet. gråter när ingen kan se. vill vill vill vill inte ligga nån annan till last. vill inte nån ska bekymra sig över mig.

och jag tar till fler och fler drastiska åtgärder för att klara ännu en dag...och ännu en...och ännu en.

DOM TAR JU ALDRIG SLUT!!!!

Im running out of reasons.

Förkyld som själva fan, plus ett huvud som håller på att gå i bitar efter verklighetsflykten med dennis, fredrik och calle i går. och så nerdeppad så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag är så fruktanvärt fruktansvärt avundsjuk på alla lyckliga människor jag verkar se och träffa överallt. jag undrar vad deras knep är?...hur gör dom för att vara så glada postitiva och liksom älska livet? HOW!!!???!!!

Jag har kommit in ett stadie där jag inte ens orkar försöka lösa mina problem längre. för det känns som att varje gång jag tagit ett steg framåt så har jag plötsligt fått ta två steg bakåt igen. jag har tappat gnistan, motivationen, och den sista kärleken jag hade för livet har slocknat.

Det är mkt möjligt att jag kanske också kommer ha ett bra liv och en framtid om några år. Men jag ska klara av att leva den långa vägen dit med.

och det vet jag helt enkelt inte om jag gör.

Allt jag kan göra är att fortsätta andas.

Jag tror inte jag fixar det här längre.

Började med lyrican i förrgår igen. Jag håller på så. slutar med den...böejar med den..slutar med den..börjar med den. För det är så sjukt jobbiga bieffekter på den. Jag är snurrig och yr hela tiden, och man går upp i vikt och man känner sig HÖG oftast. Speciellt dom första dagarna. Har varit skithög nu ett par dagar. flamsig tramisg, kramig och pratig. Det går i alla fall över.

jag inser att jag MÅSTE ta den, eftersom jag mått så fruktansvärt dåligt dom senaste veckorna med konstanta självmordstankar.

varit på dop i dag för Emma. mkt trevligt och allt gick bra. och jag vara snygg i klänningen jag lånade av Sandra.

Dock fick ja verkligen anstränga mig för inte skulle tro att jag hade knarkat. Går lite snesteg och vinglar till ibland eftersom jag är så yr. och i kyrkan höll jag på att somna.

Lyrican ÄR verkligen sjukt jobbig i början. blöööö

lagligt knark. förstår varför en är drogklassad i så många länder.MEN den hjälper mot ångesten, och det är huvudsaken.

hellre stå ut med lite biverkningar än ta livet av mig.

Jag drömde om mamma i natt. En helt vanlig dröm, vi satt ute på trappan och drack kaffe och pratade om ditten och datten, och sen kom sandra och skulle slinga hennes hår.

När jag vaknade blev jag så ledsen, för att det bara var en dröm. jag saknar att prata med mamma. jag undrar hur allting hade varit om hon fortfarande fanns kvar? hon hade ju haft barnbarn och allting.

Det är så jävla bittert. att hon aldrig aldrig kommer tillbaks.

att jag aldrig får se henne igen. eller prata med henne. jags aknar till och med bråken vi hade. och att hon tröstade mig när jag var ledsen. Hon satt uppe med, hon  mig hela natten när min första pojkvän gjorde slut. Hon grät när jag skulle åka utomlands första gången.

Hon var så hmla himla SNÄLL. och världens bästa mamma.

jag saknar henne så väldigt väldigt mycket.