Nu har vi varit hos sandra på lite tea and biscuits. det var trevligt. axel skrattade och var söt som vanligt.

i dag brast sömmarna lite. den boll av trygghet och välmående som jag kämpat i hop börjar knaka lite i fogarna. jag blir lite rädd. jag vill inte falla igen. jag slog mig så hårt förra gången.

jag irriterar mig på folk. för ingen är som jag vill dom ska vara. och jag irriterar mig själv, för att jag inte kan acceptera folk för den dom är.

jag grät i dag. för första gången på extremt länge. kändes nästan konstigt. som om jag glömt hur man gjorde. 

sen slank två rosa piller ner. och jag somnade som en gris efter jobbet. vill mest sova just nu.

jag hatar att det alltid flyger på mig. bakifrån. utan förvarning.

i didnt see that one coming liksom.

måste sätta upp lite mål. nånting att se fram emot. jag fastnar så väldigt lätt i meningslösheten. när jag börjar ifrågasätta varför jag gör allt jag gör. själva meningen med det. vad jag får ut av det.

då blir jag galen.  varför ska man jobba? varför ska man äta? varför ska man sova? varför ska man bla bla bla...

det finns ingen mening, man skapar den själv.

nu ska jag läsa ut en skitbok och tröstäta lite godis innan aptiten med säger bye bye för denna gången.