Ingen riktig lust att blogga just nu. därav tystheten.

sitter hos mormor hela tiden och väntar på att hon ska få somna in. det är olidligt att se henne sån här. så mkt smärta, och knappt medveten om omvärlden. dom har tagit ut droppet och allting. och nu återstår bara väntan.

hon började bli blå om fingrarna i dag. det gör ont i hela mig.

och när hennes syskon var där i dag och tog farväl av henne brast det helt.

så konstigt att gå runt i hennes hus och veta att snart ska det inte bo någon mormor där. ingen som bakar bullar, kokar kaffe, lagar kalops, stryker strumpor och ingen att gå till när jag blir ledsen.

ingen som kör och hämtar mig när jag bråkat med någon, ingen jag kan sova på soffan hos när jag inte har nånstans att ta vägen. ingen att röka med och prata skit med.

älskade mormor. du kunde levt 20 år till. jävla cancer. 

det är så skönt ändå att hon slipper vara ensam. det har varit folk där och avlöst varandra sen i går. alla hennes barn och barnbarn och syskon.hon är så älskad av så många att hon vet nog inte ens om det själv.

mormor. som har blivit min enda modersgestalt sen mamma dog.

ingen mormor, ingen morfar, ingen farmor ingen farfar. det börjar bli tomt.

jag har ingen lust att göra nånting. så jag går och lägger mig på soffan igen.